Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
Ytterligare förgingo ett par veckor af februari, köld och mörker gjorde
den stränga vintern ännu längre, utan miskund med de olyckliga.
Myndigheterna hade åter ströfvat kring på vägarna — prefekten i Lille, en
pro-kurator och en general. Och gendarmerna hade icke varit tillräckliga, trupper
hade kommit för att besätta Montsou, ett helt regemente, som låg i läger
från Beaugnies till Marchiennes. Poster bevakade schakten, det stod
soldater vid hvarenda maskin. Direktörens boställe, bolagets upplagsplatser, till
och med somliga borgares hus voro späckade med bajonetter. På vägen
hörde man mera endast de långsamt passerande patrullerna. På slaggberget
vid Voreux stod ständigt en skiltvakt i den iskalla vinden, som blåste däruppe,
såsom utkik öfver den flacka slätten; och liksom i fiendeland ljöd hvarannan
timme postens rop:
»Halt! Wer da? Ge lösen!»
Arbetet hade icke återupptagits på något håll. Tvärtom hade strejken
utbredt sig; Crévecoeur, Mirou, Madeleine slutade med uppfordringen,
liksom Voreux; Feutry-Cantel och Victoire hade allt mindre personal
hvarenda morgon; i Saint-Thomas, som hittills varit oberörd t, fattades nu folk.
Denna utveckling af makt, hvaröfver grufarbetarnes stolthet kände sig
upprörd, retade till en stum halsstarrighet. Grufbyarna där midt bland
hvitbetsfälten tycktes öde. Icke en arbetare rörde sig ur fläcken, det var
knappt att man mötte någon enstaka, som blängde snedt och sänkte hufvudet
vid åsynen af rödbyxorna. Och under denna djupa, dystra fred, i denna
passiva envishet, som förstockade sig mot gevären, låg den lögnaktiga
mildheten, den tvungna och tåliga undergifvenheten hos vilddjuren i bur, hvilka
fästa ögonen på djur tämj aren, färdiga att hugga honom i nacken, blott
han vänder ryggen till. Bolaget, som ruinerades af denna arbetets död, talade
om att värfva arbetare från Borinage vid belgiska gränsen, men det vågade
icke; så att striden stod stilla på denna punkt, mellan grufbetarne, som
spärrade in sig hemma hos sig, och de liflösa grufvorna, som bevakades
af militär.
Redan dagen efter de förfärliga scenerna hade med ens detta lugninträdt,
som dolde en sådan panik, att man teg så mycket som möjligt med
ödeläg-gelserna och ohyggligheterna. Den gjorda undersökningen fastslog, att
Maigrat hade dött genom sitt fall, och likets otäcka stympande förblef
hölj dt i dunkel. Bolaget å sin sida ville icke tillstå de förluster, det lidit,
och familjen Grégoire hade icke heller lust att inblanda sin dotter i en
skandalös rättegång, där hon skulle bli tvungen att aflägga vittnesmål. Några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
