Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligheterna i Montsou hade en liflig rörelse bemäktigat sig parispressen, en
häftig polemik mellan de officiösa och de oppositionella tidningarna, förfärliga
berättelser, som man i synnerhet begagnade sig af emot Internationalen,
hvilken regeringen började att frukta efter att förut ha uppmuntrat den.
Och som styrelsen nu icke vågade att längre slå döförat till, hade ett par
styrelsemedlemmar värdigats att komma till platsen i och för en
undersökning, men med olustig min och utan att synas oroa sig för upplösningen, till
den grad ointresserade, att de efter tre dagar hade rest sin väg igen, med den
förklaringen, att allt stod till på allra bästa sätt. Men från annat håll
försäkrade man Etienne, att dessa herrar under sitt besök hade ständiga
sammanträden och utvecklade en feberaktig verksamhet, fördjupade i affärer,
hvarom ingen i deras omgifning nämnde ett enda ord. Och han beskyllde
dem för att gäcka förtroendet, han kallade deras afresa en vansinnig flykt
och kände sig nu säker på segern, eftersom dessa herrar gåfvo allt förloradt.
Men nästa natt började Etienne åter att misströsta. Bolaget hade
alldeles för stark rygg, för att den så lätt skulle knäckas: det kunde förlora
miljoner och skulle ta igen dessa på arbetarna genom att knappa in på deras
bröd. En natt, då han hade gått ända till Jean-Bart, anade han det
verkliga förhållandet, då en uppsyningsman berättade honom, att det talades
om att Vandamegrufvan skulle af trädas till Montsou. Det påstods, att det
hos Deneulin rådde ett ömkligt elände, de rikes elände; fadern var sjuk af
sin oförmögenhet att kunna uträtta något och hade åldrats af
penningbekymmer, döttrarna hade en hel mängd fordringsägare omkring sig och
kämpade för att kunna rädda det allra nödvändigaste. Man led mindre i
gruf-byarna än i detta borgarhus, där man gick i skymundan för att dricka vatten.
Arbetet hade icke återupptagits i Jean-Bart, och det hade varit
oundgängligt att ersätta pumpen i Gaston-Marie, utan att ta med i räkningen, att trots
all skyndsamhet därvidlag hade en börjande öfversvämning timat, som
gjorde stora utgifter nödvändiga. Deneulin hade till sist vågat komma
fram med en begäran hos herrskapet Grégoire om ett lån af 100,000 francs;
af slaget på denna begäran, hvilket han för öfrigt väntat sig, hade gjort totalt
slut på honom; om de sade nej, så skedde detta af tillgifvenhet för honom
för att bespara honom en omöjlig strid, och de rådde honom att sälja. Men
han sade allt fortfarande häftigt nej. Det gjorde honom rasande, att han
skulle få betala strejkkostnaderna. Han hoppades redan från början, att
han skulle dö på kuppen, med blodet åt hufvudet och strupen tillsnörd af
ett slaganfall. Och hvad skulle han väl göra? Han hade hört, hvad
man bjöd honom. Han måste skatta sig lycklig, ifall han fick så mycket,
att han kunde godtgöra sina fordringsägare. Under ett par dagar hade han
stridt och stretat emot de styrelseledamöter, som kommit till Montsou,
ursinnig öfver det lugna sätt, hvarpå de missbrukade hans svårigheter och
skrikande till dem sitt aldrig! med sin dånande stämma. Och där stod nu
saken; de hade återvändt till Paris för att tålmodigt afbida hans
dödsrossling. Etienne anade, att detta skulle komma att bli godtgörelsen för
olyckorna och fattades åter af modlöshet inför de stora kapitalens
oöfvervinne-liga makt, så starka i striden, att de gödde sig af nederlaget genom att äta
upp de små, som hade fallit vid deras sida.
Den följande dagen kom lyckligtvis Jeanlin med en god nyhet: schakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
