Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men en ny skara strömmade ned från grufbyn, och Levaque, som
åtföljd af sin hustru och Bouteloup gick i spetsen, skrek:
»Ned med belgierna! Inga utländingar här hos oss! Ned med dem,
ned med dem!»
Alla trängde på, Etienne måste häjda dem. Han hade gått fram till
kaptenen, en reslig, smärt ung man, knappt 28 år gammal, med ett ytterst
energiskt ansikte, och han förklarade för honom sakernas sammanhang;
han sökte att vinna honom samt gaf noga akt på verkan af sina ord. Hvad
tjänade det till att riskera ett onödigt blodbad? Var icke rättvisan på
grufarbetarnes sida? Vi äro alla bröder och borde komma öfverens. Vid
ordet republik, som han nämnde, gjorde kaptenen en nervös åtbörd. Han
iakttog en militärisk stramhet och sade plötsligt:
»Drag er tillbaka! Tvinga mig inte att göra min plikt!»
Etienne gjorde om sitt försök tre gånger. Kamraterna bakom honom
började att knota. Det påstods, att herr Hennebeau befann sig vid
gruf-van och man talade om, att man borde hugga honom i nacken och låta
honom åka ned i grufvan för att få se, om han hade lust att själf bryta sitt
kol. Men det var ett falskt rykte; där voro blott Négrel och Dansaert, hvilka
bägge två ett ögonblick hade visat sig i ett fönster i mottagningssalen:
öfverfog-den höll sig bakom, ty efter sitt äfventyr hos hustru Pierron hade han
alldeles förlorat kontenansen; medan ingenjören med sina små, lifliga ögon
modigt mönstrade skaran med det föraktfullt spotska leende, som han bestod
både människor och ting. Hånfulla skrän läto höra sig, och de försvunno.
Och i deras ställe såg man endast Suvarins ljusletta ansikte. Han hade just
tjänstgöring, ty icke en enda dag efter strejkens början hade han lämnat
sin maskin, men han talade icke mera, utan uppgick småningom i en fix
idé, hvars stålnagel tycktes blänka i djupet af hans ljusa ögon.
»Drag er tillbaka!» upprepade kaptenen med ljudlig stämma. »Jag
har ingenting att komma öfverens med er om; jag har order att bevaka
schaktet och jag skall bevaka det. Trängen inte på mitt folk, eller också
skall jag veta att drifva er tillbaka.»
Trots hans fasta röst kom en växande oro honom att blekna vid åsynen
af den alltjämt växande hopen af gruf arbetare. Han skulle bli af löst
klockan tolf, men enär han fruktade att icke kunna hålla ut till dess, hade han
nyss skickat en af grufvans tågpojkar till Montsou för att begära
förstärkning.
Man svarade på hans ord med smädelser.
»Ned med utländingarna! Ned med belgierna!... Vi vilja vara herrar
hemma hos oss.»
Förtviflad drog Etienne sig tillbaka. Detta var slutet, han hade nu
intet annat att göra än att slåss och att dö. Han höll icke längre kamraterna
tillbaka; skaran vältrade fram ända inpå den lilla truppen. Strejkarne voro
nu nära fyrahundra man. Från gruf byarna i närheten gingo arbetarne man
ur huse och kommo springande till platsen. Alla höjde samma rop; ursinniga
sade Maheu och Levaque till soldaterna:
»Gån er väg! Med er ha vi ingenting otaldt, gån er väg!»
»Det här angår er inte», inföll hustru Maheu, »låten oss själfva sköta
våra angelägenheter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
