Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedan fortsätta att suga ut barnen. Nu är det nog; hellre såge jag er
allesammans föras bort mellan fyra bräder, liksom han, som redan är borta.»
Och hennes långa tystnad gaf sig luft i ett ursinnigt ordsvall. Jo,
det var just en snygg hjälp, som Catherine skulle ge henne! Knappt tretti
sous, till hvilka man kunde lägga tjugu sous, i fall förmännen ville vara så
hyggliga att hitta på något arbete åt Jeanlin, den bofven. Femti sous, och
sju munnar att mätta! Barnungarna kunde ingenting annat göra än sluka
mat. Hvad beträffade gamlefar, måtte något ha gått sönder i hufvudet
på honom, när han föll, ty han tycktes nu vara fullständigt slö, såvida inte
blodet stelnat i kroppen på honom, när han såg soldaterna skjuta på
kamraterna.
»Är det inte sant, svärfar, att de ha totalt gjort kol på dig? Så
duktiga näfvar du än i dag har, är det i alla fall slut med dig.»
Bonnemort tittade på henne med sina slocknade ögon utan att förstå
något. Han satt timtals med stirrande blick och hade icke mera begrepp
om något annat än att spotta i en tallrik med aska, som man för snygghetens
skull hade ställt bredvid honom.
»Och de ha inte ordnat med gubbens pension», fortsatte hon, »och jag
är säker på, att de skola neka att ge honom någon för våra åsikters skull...
Nej, jag säger er, att vi ha fått mera än nog af dessa eländiga människor!»
»Men på anslagen lofva de ju ...» vågade Catherina försöka att komma
fram med.
»Ah, dra åt skogen med dina anslag! Det är bara fågellim för att fånga
oss och äta upp oss. De kunna ju spela hyggliga nu, sedan de haft oss till
skottaflor.»
»Men, kära mamma, hvart skola vi då ta vägen? Alldeles säkert få vi
inte vara kvar här i grufbyn.
Hustru Maheu gjorde en obestämd, förfärlig åtbörd. Hvart de skulle
ta vägen? Det visste hon inte, hon ville inte tänka på det, ty det gjorde
henne tokig. De skulle ge sig i väg någonstädes, till något annat håll. Och
då oväsendet med kastrullen blef outhärdligt, rusade hon på Lénore och
Henri och örfilade upp dem. Stimmet blef ännu värre därigenom, att Estelle,
som kröp på alla fyra, föll ned från bordet. Modern lugnade henne med
en sittopp: jo, det hade just varit snyggt, om hon hade slagit ihjäl sig på
kuppen. Hon började att tala om Alzire och önskade, att det vore lika väl för de
andra. Men så bröt hon plötsligt ut i häftiga snyftningar med hufvudet
mot väggen.
Etienne stod där utan att ha vågat blanda sig i saken. Han betydde
inte mera något i huset; till och med barnen drogo sig misstroget undan
honom. Men den olyckliga kvinnans tårar gåfvo honom tillbaka hans mod,
och han mumlade:
»Seså, seså, mod bara! Man måste ju försöka att reda sig.»
Hon tycktes icke höra honom; med en sakta, oafbruten jämmer
beklagade hon sig.
»Åh, ett sådant elände, man kunde knappt tro det vara möjligt! Det
gick ännu för sig, innan dessa ohyggligheter inträffade. Visst var det knappt
med födan, men man höll dock alla ihop... Hvad har då händt, herre
Gud, hvad ha vi gjort, eftersom vi nu ha råkat i så sorgliga förhållanden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
