Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, det finns fega uslingar, som låta barnen mördas. Han kan nu gå
och söka rätt på min gosse i jorden, ifall han vill ge mig honom tillbaka.»
Sin häktade man tänkte hon inte på, ty hushållet var icke upplöst,
eftersom Bouteloup fanns kvar. Men så gick hennes tanke till mannen och
med gäll röst fortsatte hon:
»Se, skurkarna de gå fria omkring, när hederligt folk få sitta inom lås
och bom.»
När Etienne ville undvika henne, stötte han på hustru Pierron, som
skyndat dit genom trädgårdarna. Hon hade känt sin mors död som en
befrielse, ty hennes våldsamheter hotade att lända dem till fördärf; och
icke heller sörjde hon öfver Pierrons lilla dotter, Lydie, den slynan, hvars
död var en verklig lättnad. Men hon höll ändå med grannhustrurna i
af-sikt att komma på god fot med dem.
»Nå, än min mor? Och flickan? Man såg nog, hur du gömde dig,
när de fingo sluka bly i ditt ställe.
Hvad skulle han göra? Strypa hustru Pierron och de andra, slåss mot
hela gryfbyn? Ett ögonblick kände Etienne god lust därtill. Blodet
brusade i hans hufvud, han kallade kamraterna för dumma nöt, han kände
sig retad öfver att se dem så enfaldiga och råa, att de på honom sköto
skulden för händelsernas logik. Hvilken dumhet! Han kände sig led öfver sin
oförmåga att förmå dem att åter foga sig efter honom, och han nöjde sig med
att påskynda stegen, liksom döf för smädelserna. Snart blef det en flykt,
vid hvartenda hus förföljde man honom med hvisslingar och skrän, då han
skyndade förbi; envist följde man efter honom hack i häl, ett helt folk
förbannade honom med en röst, som till slut började att dåna som en åska i
det öfversvallande hatet. Det var han, som skodde sig på dem, han som
var mördaren och ensam var orsaken till deras elände. Han skyndade ut
ur grufbyn, likblek, alldeles utom sig, storspringande med denna tjutande
skara bakom sig. Då han slutligen hade kommit ut på vägen, var det
många som lämnade honom, men några fortsatte att förfölja honom, då
han nere i backen midt för Nyttan stötte på en annan grupp, som kom
från Voreux.
Däribland voro gubben Mouque och Chaval. Gubben hade efter sin
dotters och sin sons, Mouquettes och Mouquets död fortsatt med sin tjänst
som stalldräng utan att fälla ett ord af vare sig sorg|oller klagan. Men
när han nu fick se Etienne, skakades han af raseri, och tårar bröto fram
ur hans ögon, medan en störtflod af grofva tillmälen kvällde fram ur hans
mun, svart och blodig genom tobakstuggning.
»Du slusk, du svin, du lymmel... Vänta bara, du skall få betaldt för
mina barnkräk, du skall få gå samma väg!»
Han tog upp en tegelsten, bröt itu den och kastade båda bitarna.
»Ja, ja, vi ska’ ta och hyfla om honom», skrek Chaval hångrinande,
mycket uppiggad och förtjust öfver att få hämnas. »Hvar och en i sin tur.
Nu sk’a vi smeta fast dig vid väggen, du gemena, liderliga sälle.»
Han störtade sig också öfver Etienne med stenkastning. Ett
ursinnigt skrän höjdes, alla togo tegelstenar, bröto sönder och kastade dem för
att slå honom sönder och samman, liksom de hade velat göra med soldaterna.
Han blef alldeles yr i hufvudet, han flydde icke längre, utan gjorde front
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
