Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Suvarin nickade utan att svara något. Ett ögonblick stodo de
orörliga, sedan följdes de åt mot Marchiennes. Bägge två tycktes fortsätta
sina funderingar, liksom om de hade varit långt ifrån hvarandra.
»Har du sett i tidningen, hvilken framgång Pluchart har haft i Paris?»
frågade Etienne till sist. »Man väntade honom nere på trottoaren och
ägnade honom en offentlig hyllning, då han gick ut från mötet i Belleville
... Nu har han kommit på trafven, trots sin heshet, och nu kan han gå så
långt han vill.
Suvarin ryckte på axlarna. Han föraktade vältalarna, de där gökarna,
som träda in i politiken, liksom man träder in i advokatståndet för att
förtjäna pengar genom granna fraser. Länge gick han med sänkt hufvud på
det fina gräset, så försänkt i sina tankar, att han följde vattnets yttersta
rand med den lugna säkerheten hos en sofvande människa, som går och
drömmer längs takrännorna. Sedan spratt han till utan orsak, liksom om
han skulle ha stött emot en vålnad. Han lyfte upp ögonen, hans ansikte,
som var mycket blekt, blef synligt, och han frågade sin följeslagare helt
sakta:
»Har jag berättat dig, hur hon dog?»
»Hvem?»
»Min kvinna där borta i Ryssland.»
Etienne gjorde en obestämd åtbörd, förvånad öfver darrningen i rösten,
öfver detta plötsliga behof af ett förtroligt meddelande hos denne i sin
stoiska frigjordhet från både andra och sig själf vanligtvis så okänslige man.
Han visste blott, att kvinnan var en älskarinna, och att hon hade blifvit hängd
i JVIoskwa.
»Vårt företag hade icke lyckats», berättade Suvarin, hvars ögon nu
tank-spridt sväfvade öfver kanalens ljusa band mellan de stora trädens blånande
pelarrader. »Vi hade under ett par veckor hållit till i ett hål för att
underminera järnvägslinjen, men det blef inte det kejserliga tåget, utan ett
pas-sagerartåg, som sprang i luften... Annuchka blef häktad. Förklädd till
bondkvinna, kom hon alla kvällar till oss med bröd. Det var också hon,
som hade tändt på stubintråden, ty en man skulle man ha kunnat mera lägga
märke till... Gömd bland hopen, följde jag under sex långa dagar med
rättegången ...
Hans röst blef osäker, han fick ett hostanfall, som om han skulle ha
hållit på att kväfvas.
»Ett par gånger kände jag mig frestad att skrika till, att rusa fram
öfver de andras hufvuden för att ställa mig vid hennes sida. Men hvad skulle
det ha tjänat till? En man mindre, det är en soldat mindre, och jag anade
väl, att hon förbjöd mig detta med sina stora, stirrande ögon, då de mötte
mina.»
Han hostade åter.
»Den sista dagen var jag med på platsen, där af rättningen skulle ske ...
Det regnade, och de oskickliga drumlarna tappade alldeles hufvudet,
förbryllade af hällregnet. De hade använd t tjugu minuter på att hänga fyra
andra: repet gick af, de kunde inte göra slut på den fjärde... Annuchka
stod och väntade. Hon såg mig inte, men sökte mig i folkmassan. Jag
steg upp på en afvisare» och då såg hon mig, våra ögon släppte icke mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
