Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändning, hon prisade för dem Henri och Lénore, som voro så snälla, så söta
och så förståndiga, att de svarade som änglar på frågor, som man gjorde dem.
De skulle kunna tala om allt, som herrskapet ville veta.
»Kommer du med på ett ögonblick, min stumpa?» frågade fadern, glad
öfver att få gå ut.
»Ja, jag följer med», svarade hon.
Cécile blef ensam kvar hos Bonnemort. Hvad som höll hemie kvar,
darrande och tjusad, det var, att hon trodde sig känna igen denne gubbe:
hvar hade hon sett detta breda, bleka, af kol tatuerade ansikte? Med ens kom
hon ihåg det; hon såg en böljande massa af tjutande människor, som omgåfvo
henne, hon kände kalla händer, som grepo henne om halsen. Det var han, hon
kände igen maimen, hon betraktade hans händer, som lågo på hans knän,
en hopsjunken, utträlad arbetares händer, hvars hela styrka ligger i
handlof-varna, som trots ålderdomen ännu äro fasta och starka. Bonnemort hade tyckts
småningom vakna upp, han fick syn på henne och med sin gapande min
stirrade också han på henne. En låga sköt upp på hans kinder, en nervös
skak-ning ryckte i munnen, hvarifrån rann en tunn stråle af svart spott. Bägge
två drogos till hvarandra, voro orörliga inför hvarandra, hon blomstrande,
knubbig och frodig genom sin släkts långvariga lättja och gödda välmåga,
han uppsvälld af vatten, jämmerligt ful som ett ledstyft kreatur, från far till
son fördärfvad genom ett århundrades svält och arbete nere i grufvan.
Då herr och fru Grégoire, förvånade öfver att icke höra af Cécile, efter
tio minuter åter kommo in till Maheus, utstötte de ett fasans skri. På golf vet
låg deras flicka, blå i ansiktet — strypt! På hennes hals hade fingrarna
lämnat efter sig det röda intrycket af en jättes näfve. Vacklande på sina
maktlösa ben, hade Bonnemort fallit bredvid henne utan att sedan kunna
resa sig. Hans händer voro ännu böjda som krokar, han såg på människorna
med sin slöa, fåniga min och sina vidt uppspärrade ögon. I fallet hade han
slagit sönder sin tallrik, askan hade spridts ut, den svarta smörj an efter spotten
hade stänkt ned i rummet, med de stora skorna helbregda och välbevarade
vid väggen.
Det var icke möjligt att någonsin få riktigt reda på, hur allt hade gått
till. Hvarför hade Cécile närmat sig honom? Hur hade Bonnemort, som var
fastnaglad vid stolen, kunnat fatta henne i strupen? När han hade fått tag
i henne, måste han tydligen ha klämt ihop hennes strupe allt ursinnigare och
därigenom kväft hennes skrik och sedan tumlat om med henne ända till hennes
sista dödsrossling. Icke ett ljud, icke ett jämmerrop hade hörts genom den
tunna väggen till grannhuset. Man måste antaga ett anfall af plötsligt
vansinne, ett oförklarligt mordbegär vid åsynen af denna hvita flickhals. Man
måste häpna öfver denna plötsliga vildhet hos den skröplige gubben, hvilken
hade lefvat som en bra människa, som ett lydigt djur, ovilligt mot alla nya
idéer. Hvilket hat, hvilken långsam förgiftning, obekant för honom själf,
hade väl stigit upp i hjärnan ifrån hans inre? Det fasansfulla i saken gjorde,
att. man antog otillräknelighet, det var en idiots brott.
Emellertid lågo makarna Grégoire på knä, förtvifladt gråtande och
nästan kväfda af smärta och sorg. Deras tillbedda flicka, denna flicka,
hvilken de så länge hade längtat efter, och som de sedan hade öfverhopat med alla
sina håfvor, till hvilkens bädd de smugit på tåspetsarna för att se henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
