Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi befinna oss här mellan två väggar i en riktig råttfälla. Men du kan ju
vända om utför planet, ifall du är en styf dykare.»
Vattnet steg verkligen, man hörde det plaska. Återvägen var redan
af skuren. Och han hade rätt: det var en råttfälla, ett stycke af en ort, som
betydliga ras hade täppt till i bägge ändarna. Det fanns ingen utväg, de voro
inmurade alla tre.
»Således blir du kvar?» tilläde Chvaval spefullt. »Vet du, det är det
bästa du kan göra, och om du låter mig vara i fred, skall jag inte ens tala till
dig. Ännu finns det plats här för ett par människor... Vi få väl snart se,
hvilken som först kolar af, såvida man inte kommer hit, något som jag tror
är ganska kvistigt.»
Etienne svarade:
»I fall vi bulta, skola de kanske höra oss.»
»Jag är trött på att bulta... Se här, försök du med den här stenen.»
Etienne tog ett stycke af den sandsten, som Chaval redan hade krossat
sönder, och bultade mot bottnen af flötsen grufarbetarnas signal, den långa
hvirfvel, hvarigenom i fara stadda arbetare ge sig till känna. Sedan lade
han örat till och lyssnade. Ett tjog gånger gjorde han envist om försöket.
Intet ljud svarade.
Under tiden gaf Chaval sig sken af att helt lugnt göra i ordning sitt
lilla hushåll. Först radade han upp de tre lamporna mot väggen. En
enda fick brinna, de andra skulle komma till nytta sedan. Därefter ställde
han på ett stycke af en stock de båda smörgåsar, han ännu hade kvar. Det
var skafferiet, med det skulle han reda sig ett par dagar, om han var
förståndig. Han vände sig om och sade:
»Hälften skall vara för dig, Catherine, när du blir för mycket hungrig.»
Hon teg. Det var rågen på hennes olycka, att hon åter befann sig mellan
dessa båda män.
Förfärligt var det lif, som började. Hvarken Chaval eller Etienne
öppnade munnen, då de på några stegs afstånd från hvarandra sutto på
marken. På en anmärkning af kamraten släckte Etienne sin lampa, ty det
var en onödig lyx, att den brann; sedan blef det åter djup tystnad.
Catherine hade lagt sig bredvid Etienne, rädd för de blickar hennes förre älskare
gaf henne. Timmarna förgingo, man hörde det svaga sorlet af det
oupphörligen stigande vattnet, medan tid efter annan häftiga stötar och aflägset
dån mälde om grufvans sista sättningar. När en lampa hade brunnit ut och
det blef nödvändigt att öppna en annan för att tända den, gjorde fruktan
för grufgasen dem oroliga för ett ögonblick, men de ville hellre genast få
en ögonblicklig död genom en explosion än härda ut i mörkret; men det blef
ingen explosion, där fanns ingen grufgas. De hade ånyo sträckt ut sig,
och timmarna förrunno på nytt.
Ett ljud upprörde Etienne och Catherine, de lyfte på hufvudet.
Chaval hade tagit sig för att äta: han hade skurit af hälften af en smörgås, han
tuggade länge för att inte bli frestad att sluka allt. Pinade af hunger, sågo
de på honom.
»Vill du verkligen inte ha något med?» sade han med sin retfulla min
till vagnskjuterskan. »Det gör du dumt i.»
Hon hade slagit ned sina ögon af fruktan att ge efter, ty i hennes mage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
