Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han smittades af hennes munterhet och skämtade öfver hågkomsterna
af deras tysta ömhet.
»Du gaf mig en gång ett par örfilar på båda kinderna — jo jo men!»
»Det var därför att jag älskade dig», mumlade hon. »Ser du, jag sade
till mig själf, att jag inte skulle tänka på dig, det var alldeles slut; men i
själfva verket visste jag, att vi en dag skulle tillhöra hvarandra... Det
behöfdes bara ett tillfälle, en lycklig tillfällighet, inte sant?»
En iskall rysning for genom honom, han ville skaka ifrån sig denna
dröm och upprepade sedan sakta:
»Intet är någonsin slut, det behöfs blott lite lycka, för att allt skall börja
på nytt igen.»
»Du behåller mig då? Den här gången ha vi då haft tur, eller hur?»
Maktlös gled hon ned. Hon var så svag, att hennes dämpade röst
alldeles slocknade. Förskräckt höll han henne kvar, sluten mot sitt hjärta.
»Du är sjuk?»
Förvånad rätade hon upp sig.
»Nej, inte alls... Hvarför tror du det?»
Men denna fråga väckte henne ur sin dröm. Förtviflad stirrade hon in i
mörkret, vred händerna och skakades åter af snyftningar.
»Min Gud, min Gud, hvad här är mörkt!
Nu var det icke längre sädesfälten, icke gräsets doft, icke lärkornas
sång, ej heller den stora, gula solen; det var den rasade, öfversvämmade
gruf-van, det stinkande mörkret, det dystra droppandet i detta källarhål, där de
så många dygn hade kämpat med döden. Hennes sinnens förvillelse
förvärrade nu det fasansfulla i saken; hon fattades åter af sin barndoms
vidskepelser, hon såg »den svarte mannen», den gamle döde grufarbetaren, som
gick igen i grufvan för att vrida halsen af stygga flickor.
»Hör! Hörde du inte?»
»Nej, jag hör ingenting.»
»Jo, han — den svarte, du vet?... Se där är han!... Jorden har släppt
ut allt flötsens blod för att hämnas, att man har skurit af en pulsåder i den,
och där är han nu, se på honom! svartare än natten... Åh, jag är så rädd,
så rädd!»
Hon tystnade, hackande tänderna af fruktan. Sedan fortsatte hon
mycket sakta:
»Nej, det är alltjämt den andre!»
»Hvilken andre?»
»Han, som är hos oss — han, som inte längre är till.»
Bilden af Chaval spökade för henne, och hon talade oredigt om honom,
hon berättade om deras hundlif och om den enda dag, han var snäll mot
henne, i Jean-Bart; de andra dagarna bara ovett och skällsord, hugg och
slag, och med sina smekningar tog han lifvet af henne, sedan han hade
mör-bultat henne.
»Han kommer, jag säger dig det, han skall ännu hindra oss att tillhöra
hvarandra!... Hans svartsjuka får åter makt med honom... Ack, kör bort
honom. Behåll mig, behåll mig hos dig hel och hållen!»
I ett häftigt utbrott hängde hon sig om hans hals, hon sökte hans mun
och tryckte lidelsefullt sina läppar mot hans. Mörkret lystes upp, hon såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
