Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sabatanis hälsning där inne hos Champeaux: ja, det var säkert bara
de illa ansedda och de, som misslyckats, som numera frågade efter
honom. Men han hyste en viss aktning för den här mannens lifliga
intelligens och han visste, att de bästa trupperna blir det af de förtviflade,
de som våga allt, emedan de ha intet att förlora. Han visade sig
därför välvillig.
»En plats», upprepade han. »Ja, det kan ju hända. Kom till mig.»
»Det är ju numera rue Saint-Lazare?»
»Ja. Kom tidigt på morgonen.»
De pratade. Jantrou var mycket uppretad mot börsen och
upprepade gånger sade han, att man måste vara en skojare för att lyckas
där, med bitterheten hos en man, som själf inte hade haft tur i sina
skoj arstreck. Nu var det slut med det där, han ville nu försöka sig
på något annat; han tyckte, att han med sin universitetsbildning och
sin världserfarenhet borde kunna skaffa sig en bra plats inom
ämbetsverken. Saccard nickade instämmande. Och när de hade gått ut genom
grindarna och fortsatte trottoaren fram till rue Brongniart, fäste de
sig bägge två vid ett litet enspändt ekipage af allvarsam elegans,
hvil-ket stannat där på gatan med hästen vänd åt rue Montmartre. Medan
kusken, som de sågo på ryggen, på sin höga plats satt orörlig som en
stenbild, märkte de, att ett fruntimmershufvud ett par gånger tittade
ut genom vagnsfönstret och åter hastigt försvann. Plötsligt lutade
hufvudet sig åter ut, glömde sig kvar med en lång, otålig blick bakåt,
åt börsen till.
»Det är ju baronessan Sandorff», hviskade Saccard.
Det var ett mycket ovanligt, mörkt hufvud, svarta, glödande
ögon, ett lidelsefullt ansikte med blodröd mun och som skämdes blott
af en för lång näsa. Hon såg i alla fall mycket bra ut, om hon också
för sina tjugufem år var något brådmogen: hon tog sig ut som en
backant i toalett från någon af tidens storsömmerskor.
»Ja, det är baronessan», upprepade Jantrou. »Jag såg henne,
medan hon ännu var en ung flicka, hemma hos hennes far, grefve de
Ladricourt. Åh, han var en ursinnig spelare och upprörande brutal.
Jag gick hvar morgon och hämtade hans order; en dag hade han så
när slagit mig. Jag begrät honom inte, när han dog af slag, ruinerad
genom flera olyckliga spekulationer ... Då måste dottern besluta sig
för att gifta sig med baron Sandorff vid österrikiska legationen; han
var trettifem år äldre än hon, och hennes glödande blickar hade gjort
honom absolut tokig.»
»Jag vet», sade Saccard.
Baronessans hufvud hade åter försvunnit in i vagnen. Men
nästan genast kom hon fram igen och vred på hufvudet för att ännu
ifrigare kunna se långt bort åt torget till.
»Hon spelar ju på börsen?»
»Åh, vildt! Alla kritiska dagar kan man se henne sitta där i
vagnen och hålla utkik på kurserna, ifrigt antecknande i sin
annotationsbok och utdelande sina order.. . Åh, jaså! det var Massias,
hon väntade på; där skyndar han fram till henne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
