Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fasta, stolta gång, med detta glada leende, som föreföll så oväntadt för
det hvita hårets skull, som låg så ostyrigt kring hennes unga ansikte.
Hon hade återfått sitt glada humör och återvunnit lefnadsmodet, sedan
hon kände sig nyttig, hade sin tid upptagen och alltid var på rörlig fot.
Utan att affektera enkelhet nyttjade hon aldrig något annat än en svart
klädning, i hvars ficka man hörde nyckelknippans skrammel. Och
säkert roade det henne, den lärda damen, filosofen, att vara blott en god
husmoder för en slösare, som hon började att hålla af, liksom man håller
af okynniga barn. Ett hvarf var han mycket förtjust och räknade öfver,
att det, när allt kom omkring, icke var större åldersskillnad mellan
dem än 14 år samt undrade då, hvad som skulle hända, ifall han en
vacker dag tog henne i sina armar. Var det troligt, att hon under de tio
åren efter sin nödtvungna flykt från sin man, hvilken gett henne lika
mycket stryk som ömhetsbetygelser, hade lefvat som resande amazon
utan att se åt en man? Kanske hade resorna skyddat henne.
Emellertid visste han, att en vän till hennes bror, en herr Beaudoin, en
köpman i Bejrut, som snart skulle komma hem igen, hade varit mycket
betagen i henne, så att han för att gifta sig med henne endast väntade
på, att hennes man, som hade inspärrats på ett hospital såsom galen i
följd af alkoholism, skulle dö. Detta giftermål skulle tydligen blott
legalisera ett mycket förlåtligt, ja nästan tillåtligt förhållande. Och
eftersom det alltså måste ha funnits en, hvarför skulle han inte kunna
bli den andre? Men Saccard gick icke längre i sitt resonnemang, enär
han tyckte, att hon var en så god kamrat, att kvinnan ofta försvann.
Men när han såg henne med sin beundransvärdt vackra figur gå där i
rummen, frågade han sig om igen, hvad som skulle hända, ifall han
kysste henne, och han gaf sig själf det svaret, att det skulle hända
något mycket alldagligt, kanske något ledsamt, och han uppsköt
experimentet till längre fram och glad åt hennes hjärtlighet, gaf han henne
kraftiga handtryckningar.
Men så fick fru Caroline plötsligt en stor sorg. En morgon kom
hon ned modfälld, mycket blek och med förgråtna ögon, och han kunde
ingenting få veta af henne om orsaken. Först följande dagen begrep
han saken, då han däruppe fann ett notifikationskort, som tillkännagaf
herr Beaudoins giftermål med en mycket ung och ofantligt rik flicka,
dotter till en engelsk konsul. Slaget måste ha varit så mycket hårdare,
som underrättelsen hade kommit genom detta banala kort, utan minsta
förberedelse och utan ens ett farväl. Det var den olyckliga kvinnans
hela tillvaro, som störtade samman, det var mistningen af en aflägsen
förhoppning, vid hvilken hon hakat sig fast i olyckans stunder. Och
enär slumpen också kan vara afskyvärdt grym, hade hon just ett par
dagar förut fått veta, att hennes man dött, och hon hade därför under
fyrtiåtta timmar trott, att hennes dröm var nära att förverkligas. Hennes
lif störtade i spillror; hon var tillintetgjord.
Samma kväll väntade henne en ny, stor öfverraskning: innan hon
gick upp för att gå till sängs, steg hon som vanligt in till Saccard för
att tala med honom om orderna för morgondagen, och då han talade
så mildt och vänligt, att hon brast i snyftande gråt och i detta oöfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
