Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ni helt enkelt skall betala med ett penndrag. Ni ser, att jag går rakt
på saken och att jag behandlar er som en vän.»
Den unge mannen betraktade honom med sina vackra
sammetsögon, som sågo så milda ut i hans långlagda mörka ansikte.
»Lagen fordrar ovillkorligen, att inbetalningen göres i klingande
mynt. .. Det säger jag er inte för min egen skull. Ni behandlar mig
som en vän, och det är jag mycket stolt öfver ... Jag skall göra allt hvad
hvad ni vill!»
För att visa sig angenäm mot honom sade Saccard honom, att
Mazaud satte mycket stort värde på honom; han tog nu emot hans
order utan motsvarande säkerhet. Sedan skämtade han med honom
om Germaine Coeuer, i hvilkens sällskap han hade mött Sabatani i går.
Och Sabatani log sitt tvetydliga löje: ja, fruntimmerna voro rent galna
med att springa efter honom.
»A propos», afbröt Saccard, »vi behöfva också underskrifter för
att ordna vissa affärer — transporteringar och dylikt.. . Kan jag
skicka hem till er pappersbuntarna till underskrift?»
»Ja visst, herr Saccard; så mycket ni vill.»
Han rörde inte ens vid frågan om betalningen, ty han visste, att
dylika tjänster äro ovärderliga; och när Saccard sade, att han skulle
få en francs per namnteckning för att ersätta honom hans tidsförlust,
samtyckte han med blott en böjning på hufvudet och med sitt
vanliga småleende yttrade han sedan:
»Jag hoppas också, att ni inte nekar mig era råd. Nu får ni en
så utmärkt ställning, och då skall jag be om upplysningar.»
»Ja visst», af slutade Saccard, som begrep honom. »Farväl och
akta er — var inte för eftergifven mot damerna.»
Han lät honom gå ut genom en särskild dörr, genom hvilken han
kunde släppa ut folk, utan att de behöfde åter passera väntrummet.
Saccard gick och öppnade den andra dörren samt bad Jantrou
komma in. I ett ögonblick såg han, att denne såg eländig och fattig ut.
»Jag skulle just i draget ha skrifvit till er», sade Saccard. »Vi
hålla på att sätta upp en förteckning öfver vår blifvande personal, och
på den har jag antecknat er som en bland de främsta, och jag tror,
att jag kommer att anställa er på emissionskontoret.»
Jantrou afbröt honom med en gest.
»Jag tackar er, för att ni är så älskvärd. . . Men jag har en affär
att föreslå er.»
Han gaf icke genast någon förklaring, utan började i allmänna
ordalag; frågade, hvilken roll tidningarna skulle få vid startandet af
Universalbanken. Saccard slog eld vid de första orden, förklarande,
att han önskade den mest omfattande publicitet och att han därpå
ville använda alla disponibla medel. Inte den allra minsta trumpet
var att försmå, inte ens de för två sous, ty han uppställde det som ett
axiom, att allt som pratades var bra, knuten var blott, att det
pratades. Hans dröm vore, att få alla tidningar på sin sida, men det skulle
bli för dyrt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
