Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som gaf äfven sin kropp, sedan hon förut gifvit både känsla och tanke; det
sinnliga i hennes passion upprörde henne, hon led förfärligt af att icke få
veta allt, att icke kunna våldsamt bryta med Saccard efter att ha
kastat honom i ansiktet, hur förfärligt ondt han gjort henne. Men hon lade
band på sig, hon var fortfarande lugn och småleende, men aldrig förr under
sin pröfvande tillvaro hade hon haft ett så stort behof af sinnesstyrka.
Saccard tycktes för resten lefva samma lif som vanligt: på
förmiddagen hade han sina direktionsgöromål, efter frukosten gick han på
börsen, på kvällen var det middagsbjudningar och premiärer, ett lif i
nöjen med teaterdamer, på hvilka hon icke var det minsta svartsjuk.
Men ändå märkte hon mycket väl, att han hade fått något nytt intresse,
att det var något, som sysselsatte honom den tid, han förr användt
annorlunda — utan tvifvel var det denna kvinna och möten med henne
på något ställe, som hon icke ville få reda på. Det gjorde henne
misstänksam, och mot sin vilja började hon åter att »spela polis», som
hennes bror skrattande sade, äfven hvad Universalbankens affärer angick,
hvilka hon hade underlåtit att öfvervaka, så stort hade en tid hennes
förtroende varit. Hon blef både öfverraskad och ledsen öfver, att märka
vissa oegentligheter. Men så kände hon sig helt förvånad öfver, att
hon i själfva verket icke brydde sig om den saken, att hon icke gitte att
hvarken säga eller göra något* till den grad fyllde en enda känsla hennes
hjärta med ångest, nämligen den, som väcktes af detta förräderi,
hvil-ket hon skulle ha velat underkasta sig, men som kväfde henne. Hon
blygdes, när hon kände, att hon åter fick tårar i ögonen.
Sedan hon åter hade blifvit lugn och i tio minuter suttit vid sitt
arbete, kom betjänten och sade, att Charles’, kusken, som blef bortkörd
dagen förut, ovillkorligen ville tala med frun. Saccard liade själf tagit
honom i tjänsten, men nu hade han kommit på mannen med att stjäla
hafre. Fru Caroline ville först inte ta emot honom, men så gick hon in
på att göra det.
Han var en lång, vacker ung man, med slätrakade kinder och haka
samt den tvärsäkra, inbiilska minen hos en karl, som fruntimmerna äro
tokiga i.
»Jo, frun, det är fråga om de bägge skjortorna, hvilka tvätterskan
haft bort i tvätten för mig, och som hon inte vill betala mig för. Jag
är säker om, att frun inte vill, att jag skall kännas vid en sådan förlust...
Öch som det är frun, som har ansvaret, så måste frun betala mig
skjortorna. Jag vill ha femton francs.»
I sådana där hushålkfrågor var hon mycket nogräknad; hon skulle
kanske dock ha betalt dessa 15 francs för att undvika all diskussion,
ifall oförsyntheten hos denna karl, som dagen förut hade beträdts med
stöld, inte hade retat henne.
»Jag är inte skyldig er något; jag ger er inte en sou ... Herr
Saccard har för resten absolut förbjudit mig att ge er någonting.»
Charles steg fram med hotfull min.
»Jaså, herr Saccard har sagt det; ja, det anade mig. Men det gjorde
han dumt i, för nu skola vi få skratta,. Jag är inte så dum, att jag inte
har sett, att frun är den hulda härskarinnan . ..»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
