Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kolossala och lögnaktiga reklamerna, grundvalen af sand och smuts
för den väldiga affären, hvars hastiga, nästan underbara uppsving väckte
snarare hennes fruktan än hennes glädje. Äfven om hon icke begrep
bankoperationernas teknik, förstod hon fullkomligt motiven till denna
vilda jakt, till denna feberhets, som var ämnad att göra den stora
mängden alldeles yr i hufvudet och rycka den med sig i miljondansens
epidemiska vanvett. Hvar dag måste aktierna stiga, folk måste alltjämt
tro på allt större och större framgång, på väldiga, förtrollade kassahvalf,
som sögo upp de små gyllne bäckarna för att sedan ge dem åter i floder,
ja oceaner af guld. Men skulle hon förråda sin stackars bror, som var
så godtrogen och lättledd, skulle honom låta dragas in i denna
hvirf-velström, som hotade att en dag dränka dem alla? Hon var förtviflad
öfver sin overksamhet och sin vanmakt. Det var endast Saccard själf,
som hade gifvit signalen till detta vilda fyrsprång och som piskade fram
djuret med en grym hänsynslöshet utan att fråga efter, om det stupade.
Han var den enda brottslige, och hon kände en rysning, när hon försökte
att läsa i hans inre, i denna penningmänniskas skumma själ, som han
själf icke kände och där den ena skuggan täckte den andra — en
bottenlös samling af all slags orenlighet. Hvad hon ännu icke såg klart, det
anade hon och det kom henne att darra. Den gradvisa upptäckten af alla
dessa sjuka punkter eller fruktan för en eventuell katastrof skulle icke
ha förmått henne att på detta sätt kasta sig framstupa öfver bordet
och modlöst gråta, de skulle i stället tvärtom ha förmått henne att resa
sig till kamp. Hon kände sig själf, hon hade krigarens mod. Nej,
om hon grät så hejdlöst som ett svagt barn, så var det därför, att hon
älskade Saccard, och att han i just detta ögonblick var hos en annan
kvinna. Och att hon måste tillstå detta för sig själf, kom henne att
blygas och hennes tårar att flöda med dubbel våldsamhet, så att de
höllo på att kväfva henne.
»O min Gud, att inte äga mera stolthet!» stammade hon helt högt.
»Att vara till den grad svag och usel! Att inte kunna, när man vill!»
Till sin förvåning hörde hon i detta ögonblick en röst i det mörka
rummet. Det var till huset närstående person: Maxime, som kom in.
»Hvad? Sitter ni i mörkret och gråter?»
Förlägen öfver att på detta sätt bli öfverraskad, sökte hon med
all makt att kufva sina snyftningar, medan han fortsatte:
»Jag ber om ursäkt; jag trodde, att min far hade kommit hem
från börsen ... En dam har bedt mig att ta honom med till henne på
middag.»
Betjänten kom nu in med en lampa och gick åter ut, sedan han ställt
den på bordet. Hela det stora rummet var upplyst af det lugna ljuset,
som spreds från lampkupan.
»Det är ingenting», ville fru Caroline söka att komma ifrån saken
med, »lite fruntimmerskrämpor . . . men jag är just inte annars nervös.»
Hon torkade bort tårarna, rätade upp sig, ja till och med redan
smålog, modig och tapper som alltid. Den unge mannen såg ett
ögonblick på henne, som åter satt där så käck, med sina klara ögon, sina
kraftigt tecknade läppar och det goda, kraftfulla ansiktet, hvars drag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
