Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han i dess oändliga makt högre än dåraktiga människoskrupler. Och
allteftersom Saccard för henne afslöjades i sin diaboliska storhet greps
fru Caroline af verklig isande, ohygglig fasa vid den tanken, att också
hon efter så många andra tillhörde detta vidunder.
»Ja, så där är det», sade Maxime till sist. »Jag tycker, det är
synd om er, och det är bäst, att ni blir varskodd. Ni skall inte för
detta bryta med min far. Det blef i alla fall ni och inte han, som
skulle komma att gråta öfver det.. . Förstår ni nu, hvarför jag inte
vill låna honom en sou?»
Då hon icke svarade, utan satt där med hopsnörd strupe, träffad
midt i hjärtat, steg han upp, kastade en blick i spegeln med det
obesvärade lugnet hos en vacker karl, som är säker om sitt korrekta
uppträdande. Så gick han åter fram till henne.
»Dylika exempel komma en att åldras fort... Jag har genast
stadgat mig. . . Jag gifte mig med en flicka, som var sjuklig och nu är
död; jag försäkrar heligt, att man inte skulle kunna förmå mig att
göra om sådana där dumheter... Nej, men ser ni, pappa är
oförbätterlig, ty han saknar all moral.»
Han fattade hennes hand och höll den ett ögonblick i sin, då han
kände, att den var alldeles kall.
»Jag måste gå, då han dröjer så länge. Men gräm er inte för detta!
Jag trodde, att ni var så stark. Och ni bör tacka mig, ty det finns
bara ett, som är dumt: att låta kugga sig.»
Han skulle ge sig i väg, men stannade vid dörren och tilläde
skrattande:
»Jag glömde något. Säg honom, att fru de Jeumont vill se honom
till middag . . . ja, ni vet, fru de Jeumont, som låg hos kejsaren en natt för
hundratusen francs .. . Men var inte rädd, ty så galen än pappa
fortfarande är, vågar jag dock tro, att han inte är i stånd att betala en
kvinna ett sådant pris.»
Då hon blef ensam, satt fru Caroline orörlig, tillintetgjord, i det
stora rummet, där dof tystnad rådde; hon stirrade på lampan med sina
utspärrade Ögon. Det var som om en slöja hade plötsligt slitits
undan. Det, som hon hittills icke hade velat klart se, hvad hon blott
hade darrande anat, det såg hon nu i dess förfärliga ohygglighet, för
hvilken ingen urskuld fanns. Hon såg Saccard, sådan han var: en
penningmänniskas fördärfvade själ, invecklad och grumlig i sin
ruttenhet. ^ Han kände verkligen icke hvarken några band eller gränser,
han följde sina begär med den lössläppta instinkten hos en människa,
som icke låter sig hejdas af annat än sin vanmakt. Han hade delat
sin hustru med sin son, sålt sin son, sålt sin hustru, sålt alla, som hade
fallit i hans händer, han hade sålt sig själf och skulle äfven sälja henne,
han skulle sälja hennes bror, slå mynt af deras hjärtan och hjärnor. Han
var endast en penningtillverkare, som kastade allt, både dödt och
lef-vande, i smältdegeln för att få pengar. I ett ögonblicks
klarsynthet såg hon Universalbanken svettas ut pengar från alla håll — en
sjö, en ocean af pengar, hvari huset med ett förfärligt dån med ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
