Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
van, först träskjul, baracker för att ge arbetarna tak öfver hufvudet,
men nu små stenhus med trädgårdar, början till en stad, som skulle
förkofra sig, blott icke malmådrorna sinade ut. Där voro nu nära
500 invånare, en väg var nyss färdig, som förenade grufvan med
Saint-Jean-d’Acre. Uppfodringsmaskinerna mullrade och surrade från
morgon till kväll, kärrorna rullade skakande fram under ljudliga
pisk-smällar, kvinnor sjöngo, barn lekte och skreko i denna ödemark, i denna
dödstystnad, där förr hördes blott ljudet af örnarnas långsamma
vingslag. Och myrten och ginst fyllde ständigt den ljumma, härligt friska
luften med vällukt. Hamelin talade synnerligen utförligt om den
första järnvägslinjen, han skulle öppna mellan Brussa och Bejrut
öfver Angora och Aleppo. Alla formaliteterna i Konstantinopel voro
ordnade. Han talade om bergspassen, om slätterna, som bredde ut
sig vid bergets fot, med förtjusningen hos en vetenskapsman, som
där hade funnit nya kollager och som trodde sig se trakten fyllas af
industriella verk. Alla afvägningar voro undangjorda, platserna för
stationer utsedda — somliga midt i ödemarken. Redan var sådden
till framtidens stora skörd gjord, allt höll på att gro, inom några år
skulle här vara en ny värld. Han slutade med varma hälsningar till
sin älskade syster och uttryckte sin glädje öfver att kunna ställa hennes
namn i förbindelse med denna återuppståndelse af ett helt folk, hvarom
hon komme att äga stor förtjänst — hon som så länge hade varit honom
en hjälp genom sitt mod och sin sunda lifskraft.
Fru Caroline hade läst brefvet till slut och lät det ligga öppet på
bordet; hon satt åter och stirrade tankfullt på lampan.
Maskinmässigt lyfte hon upp blicken och lät den sväfva omkring på väggarna,
där den stannade vid hvar och en af de välbekanta ritningarna och
akvarellerna. Och från dessa pappersblad med geometriska figurer
och laverade färger manades fram för henne en hel ny värld borta i
fjärran, i det land hon förr genomströfvat och som hon älskat så högt
för dess evigt blå himmel och dess fruktbara jord. Och hon såg sig
själf tillsammans med sin bror på ständiga ströftåg i detta underbara
land, hvars oberäkneliga rikedomar, okända eller förslösade, gingo
förlorade i lättja och okunnighet af brist på vägar, på industri och
åkerbruk, af brist på skolor. Men allt detta fick nu nytt lif, och där sjöd
en väldig pånyttfödande kraft. Bilden af framtidens Orient trädde
redan fram för hennes ögon med blomstrande städer, odlade fält och
lyckliga människor. Hon såg dem, hon hörde idoghetens sorl från
verkstäderna och hon kände sig viss om, att detta gamla sofvande
land omsider hade vaknat och nu stod i begrepp att alstra och föda.
Och då kände fru Caroline sig med ens öfvertygad om, att pengar
äro den gödsel, i hvilken framtidens mänsklighet måste spira upp.
Hon erinrade sig yttranden af Saccard, lösryckta fraser ur hans
teorier om spekulationen. Hon kom ihåg hans tanke, att utan
spekulationen skulle det icke finnas några lifskraftiga och fruktbärande,
stora företag, liksom det utan sinnligheten icke skulle födas några barn.
Detta passionens öfvermått, detta brutala slösande med lifvet är
nödvändigt just för uppehållande af lifvet. Om hennes bror gladde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
