Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orden åt hennes man, en korrekt herre, som icke hade någon
annan ställning än att spela rollen af sin hustrus man. Båda två förde ett
vidlyftigt lif, voro med öfverallt, hos ministrarna, vid hofvet, och hade
sitt uppehälle genom några sällan påkommande, omsorgsfullt utvalda
affärer — tre å fyra nätter om året voro nog. Man visste, att det var
en ohyggligt dyr vara, men det var den mest raffinerade, som fanns.
Och Saccard, som särskildt eggades af åtrå att bita i den kejserliga
läckerheten, gick ända till 200,000 francs, ty den äkta mannen hade först
rynkat på näsan åt denna tvetydiga affärsman, då han tyckte honom
vara en alltför obetydlig person och så komprometterande omoralisk.
Vid ungefär samma tid var det, som lilla fru Conin bestämdt
vägrade att hänge sig åt Saccard. Han var ofta inne i pappershandeln
vid Rue Feydeau, han behöfde ständigt anteckningsböcker och var
mycket intagen i denna förtjusande blondin, som var så rosig och
knubbig och hade så silkeslent, ljust hår, ett litet lockigt lamm, så full
af smeksamt behag och alltid glad.
»Nej, jag vill inte! Med er. . . aldrig!»
När hon hade sagt aldrig, så var saken klar; ingenting kunde förmå
henne att ta tillbaka sin vägran.
»Men hvarför? Jag såg er ju tillsammans med en annan, när ni
en gång kom ut från ett hotell vid passage des Panoramas ...»
Hon rodnade, men såg honom fortfarande käckt i ansiktet.
»Ni vet — Gustave Sédille, den unge man, som är er älskare.»
Hon protesterade med en täck åtbörd. Nej, nej! Hon hade icke
någon älskare. Ingen man kunde skryta öfver att ha haft två möten
med henne. För hvem tog han henne? En gång — ja, det kunde ju
hända, för ro skull, utan att det för öfrigt ledde till något. Och alla
voro fortfarande hennes vänner, mycket tacksamma och mycket
tystlåtna.
»Är det då för det, att jag inte längre är ung?»
Med en ny åtbörd och alltjämt skrattande, tycktes hon vilja säga,
att hon icke ett dugg frågade efter ungdom. Hon hade gjort dem
till viljes, som voro mindre unga, ännu mindre fagra, ofta fattiga
stackare.
»Men hvarför då? Säg hvarför.»
»Kors, det är mycket enkelt... För att ni inte behagar mig »
Men hon var alltjämt mycket älskvärd och hon tycktes vara
mycket ledsen öfver, att hon inte kunde göra honom till viljes.
»Seså», sade han brutalt, »ni måste vilja . . . Vill ni ha tusen, vill
ni ha tvåtusen för en gång, för en enda gång?»
Vid hvarje stegring af budet gjorde hon helt vänligt en nekande
åtbörd med hufvudet.
»Begär ni 10,000... vill ni ha 20,000?»
Hon hejdade honom helt mildt genom att lägga sin lilla hand på
hans.
»Inte tio, inte femti, inte hundratusen! Ni kunde hålla på länge
på det sättet, jag skulle alltid svara nej ... Ni kan ju se, att jag inte bär
ett enda smycke. Ack, man har bjudit mig så mycket — pengar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
