Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som för en onyttig present, som man undanber sig. Och utan att
förspilla mera af sin tid, gick han rakt på saken.
»Ja, ni är mycket rar, och jag skulle gärna vilja vara er till tjänst
. . . Min vackra väninna, den dag ni kommer till mig med något godt
råd, lofvar jag att ge er ett dylikt. Kom och säg mig, hvad man gör
på visst håll, så skall jag säga er, hvad jag skall göra...
öfverenskom-met eller hur?»
Han hade stigit upp, och hon måste gå ut med honom i den stora
mottagningssalen. Hon hade fullkomligt förstått den affär, han
föreslagit*. spioneri, förräderi. Men något svar ville hon icke ge; hon låtsade
sig åter tala om sitt lotteri; medan han nickade helt skämtsamt åt
henne, liksom om han hade velat säga, att han icke var mycket
angelägen om hennes hjälp, ty den logiska, oundvikliga upplösningen skulle i
alla fall komma, fast kanske litet senare. Och när hon ändtligen gick,
var han redan fördjupad i andra affärer midt i detta förfärliga virrvarr
och spring af folk och sina lekande barnbarn, som med ett triumfskri
hade slitit också hufvudet af dockan. Han hade slagit sig ned vid sitt
lilla bord, där han försjönk i pröfvandet af en idé, som med ens hade
gått upp för honom, och han hörde inte mera någonting.
Ett par gånger gick baronessan Sandorff upp på »Hoppets»
redaktionsbyrå för att hos Jantrou göra reda för sitt åtgörande, men han
hade icke varit att träffa. En dag släppte Dejoie in henne, d.å hans
dotter Nathalie satt och pratade med fru Jordan på en bänk i korridoren.
Regnet stod som spön i backen ända sedan i går, och i detta fuktiga
och kulna väder var entresolen i det gamla huset längst^ in på den
brunnsliknande gården ytterst melankolisk. Gasen brann i en^ duskig
halfdager. Marcelle, som väntade på Jordan, som var ute på jakt
efter pengar till en ny afbetalning åt Busch, hörde med bedröfvad min
på, hur Nathalie pladdrade som en skata med sin gälla röst och sina
kantiga gester. # ^
»Frun förstår, att pappa vill inte sälja . .. Det är någon, som soker
förmå honom att sälja genom att skrämma upp honom. Jag säger inte
den personens namn, ty annars hör han säkert inte till dem, som
skrämma folk ... Det är emellertid jag, som hindrar pappa från att sälja.
Sälja, när kursen ideligen stiger — sällan! Då skulle man allt vara ett
riktigt nöt, eller hur?»
»Ja visst», svarade Marcelle helt kort.
»Ni vet att vår kurs nu är 2,500», fortsatte Nathalie. »Det är jag,
som sköter räkenskaperna, ty pappa kan knappt skrifva . . . Med våra
åtta aktier blir det således redan 20,000 francs. Det är ju fint. Pappa
ville först nöja sig med 18,000, det var hans siffra: 6,000 francs till mm
hemgift och 12,000 för honom själf, en liten årsränta af sexhundra
francs, som han ärligt förtjänt genom alla dessa bekymmer. Men var
det inte för väl, att han inte sålde; nu ha vi ju fått tvåtusen francs till
Och nu vilja vi ha ännu mera: vi vilja ha en årlig ränta af tusen francs
åtminstone. Och det skola vi också få, det har herr Saccard sagt oss . . .
Han är så snäll, herr Saccard!»
Marcelle kunde inte låta bli att småle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
