Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och med flit följde han honom inte ned, såsom han brukade göra.
När han blef ensam med tidningens redaktör, utbrast han:
»Det där var krigsförklaringen, min vän! Nu behöfs det inte längre
tagas några hänsyn; ge dem nu ordentligt på huden, alla de där skojarna.
Ah, så skall jag då ändtligen få föra striden efter mitt hufvud!»
»Men det är i alla fall väl starkt!» mumlade Jantrou, hvilkens
betänkligheter vaknade på nytt.
Ute i korridoren satt Marcelle fortfarande på bänken och väntade.
Klockan var knappt fyra, men Dejoie hade redan tändt lamporna, så
fort mörknade det under detta evinnerliga regnande.
Men då Marcelle plötsligt tittade upp, fick hon se Jordan stå
framför henne. Han var genomvåt, såg förbi ut och hade de nervösa
ryckningar vid munnen, denna oroliga blick, som man ser hos människor,
som länge, men förgäfves ifrigt sträfvat efter att nå ett mål, till
hvil-ket de satt sina förhoppningar. Hon förstod allt.
»Ingenting — eller hur? » frågade hon och bleknade.
»Nej, älskling, ingenting alls . .. Omöjligt öfverallt...»
Från hennes läppar kom endast en stilla klagan, hvari hennes
hjärta förblödde.
»O, min Gud!...»
I detta ögonblick kom Saccard ut från Jantrous rum och blef
förvånad öfver att ännu finna henne där.
»Hvad för något, fru Jordan, kommer er gatstrykare till man inte
förrän nu? Jag bad er ju att stiga in och vänta i mitt rum»
Hon såg på honom: en plötslig tanke blixtrade upp i hennes sorgsna
ögon. Hon tänkte icke ens, utan gaf efter för en sådan modig impuls,
som i starka känslors ögonblick kommer kvinnan att handla.
»Herr Saccard, jag måste be er om något.. . Om ni nu vill vara
god och låta mig gå med er in i ert rum ...»
»Gärna, min fru!»
Jordan, som fruktade, att han anade hennes af sikt, ville hålla henne
tillbaka. Han hviskade »nej, nej!» i hennes öra med denna
klenmodiga ängslan, som han alltid kände, när det var fråga om pengar. Hon
gjorde sig lös, och han måste följa med.
»Herr Saccard», började hon, så fort dörren hade stängts, »under ett
par timmar har min man förgäfves sprungit omkring ute i staden för
att skaffa 500 francs, och han vågar inte be er om dem ... Nu är det
jag, som ber er. . .»
Och på sitt lifliga, lustiga och käcka sätt berättade hon uppträdet
på morgonen och Buschs brutala inträngande i deras hem.
»Busch», upprepade Saccard, »är det den gamla skojaren Busch,
som har er i sina klor...»
Med älskvärd godmodighet vände han sig sedan till Jordan, som
stod där stum, blek och odrägligt illa till mods.
»Jag skall gärna förskottera er dessa 500 francs. Ni skulle genast
ha vändt er till mig.»
Han hade slagit sig ned vid sitt bord för att skrifva ut en
anvisning, men så hejdade han sig och funderade. Han kom ihåg det där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
