Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förstärkningar anlände. Detta kom kursen att stiga litet: från 2,500 gick
den åter upp till 2,650 i så hastiga språng, som man får bevittna
oväders-dagar, och ännu ett ögonblick flammade ett gränslöst hopp hos Mazaud,
hos Saccard, hos alla dem, som voro invigda i stridsplanen. Eftersom
kursen steg redan nu, så var striden vunnen, det skulle bli en
förkrossande seger, när reserven tog baissespelarna i flanken och förvandlade
deras nederlag till vild, oordnad flykt. Det var en rörelse af djup glädje,
Sédille och Maugendre skulle ha kunnat kyssa Saccards händer, Kolb
närmade sig, men Jantrou försvann för att skynda till baronessan
Sandorff med den goda nyheten. Och man såg den lille Flory, strålande
af förtjusning, öfverallt söka Sabatani, som nu gjorde tjänst som
mellanhand åt honom, för att ge denne en ny order om att köpa.
Men klockan slog två, och Mazaud, som måste ta emot anfallets hela
tyngd, vacklade åter. Hans förvåning växte öfver, att förstärkningarna
dröjde med att komma. Det var hög tid: hvarför töfvade man med att
befria honom från den olidliga ställning, där hans krafter förgingo?
Fast han af yrkesstolthet icke ändrade en min i sitt ansikte, kände han, hur
kinderna blefvo kalla, och han var rädd för, att han skulle bli blek.
Ja-coby fortfor att med dundrande stämma i metodiskt utmätta partier
kasta till honom sina anbud, hvilka han nu upphört att besvara. Det
var icke längre Jacoby han såg på, hans ögon voro riktade mot Delarocque,
Daigremonts mäklare, hvars tystnad han icke förstod. Grof och
under-sätsig och med sitt röda skägg, med säll och småleende min efter ett
rummel kvällen förut, stod han där helt obegripligt lugn och väntade.
Skulle han då icke samla ihop alla dessa anbud och rädda det hela
genom de order om köp, hvilka säkert fyllde de blanketter, han höll
i handen?
Plötsligt kastade Delaroque sig in i striden med sin något rossliga
gutturalstämma.
»Jag har Universalbank ... jag har Universalbank . . .
Och på några minuter bjöd han ut för flera miljoner. Röster
svarade honom. Kursen föll häftigt.
»Jag har till 2,400. . . till 2,300. . . Hur många? . . . Femhundra,
sexhundra ... Jag tar dem!»
Hvad sade han? Hvad försiggick här? Ryckte nu, i stället för
de väntade hjälptrupperna, en ny fientlig armé fram ur närmaste skog?
Liksom vid Waterloo kom ingen Grouchy; det var förräderiet, som
vållade nederlaget. Då dessa stora skaror af nya säljare ryckte an i
stormmarsch, utbröt en fruktansvärd panik.
I detta ögonblick kände Mazaud dödens vinge fläkta öfver sig.
Saccard stod till boks hos honom för ansenliga belopp; han kände
tydligt, att Universalbanken måste krossa honom i sitt fall. Men hans
vackra ansikte med de små mustascherna var fortfarande
ogenomträngligt och modigt. Han köpte fortfarande, tills han hade utfört
alla mottagna order med sin galande ungtuppsröst, lika gäll som i
medgångens tid. Midt emot honom stodo hans motparter: Jacoby röt
och Delarocque lät hes och apoplektisk; fast de ansträngde sig att se
oberörda ut, röjde de dock sin oro, ty de sågo, att han nu var i stor fara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
