Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han var absolut säker på sina aktieegare, han skulle af dem utverka de
oundgängliga uppoffringarna; han var viss om, att de vid ett ord af
honom skulle bära fram allt, hvad de egde. Under tiden skulle man existera
på de små belopp, som andra kreditanstalter, de stora bankfirmorna,
hvarje morgon förskotterade honom för de angelägna behofven för dagen
af fruktan för en alltför plötslig krasch, som skulle ha skakat dem själfva.
När krisen väl var öfver, skulle allt återtaga sin vanliga gång och bli
lika glansfullt som förut.
»Men ser ni då inte», invände Hameiin, som redan lugnades af denna
leende kallblodighet, »i den hjälp, som våra konkurrenter lämna, en
taktik, som af ser att de först skola såvera sig själfva, men sedan göra
vårt fall så mycket djupare genom att fördröja det?. . . Hvad som oroar
mig, det är att se Gundermann vara med om detta.»
Ty Gundermann hade verkligen varit en bland de första, som
hade gifvit erbjudande om hjälp, för att undvika omedelbart försättande
i konkurs, lik en praktisk och förståndig man, den där funnit sig af
någon orsak tvungen att sätta eld på grannens gård, men sedan skyndar sig
att bära fram pytsar med vatten, för att icke hela kvarteret skall läggas
i aska. Han var höjd öfver allt groll och hyste ingen annan
äregirighet än att vara världens främste, rikaste och klokaste penninghandlare,
som förmått att offra alla sina passioner för att ständigt öka sin rikedom.
Saccard gjorde en åtbörd af otålighet; han var förbittrad öfver
detta segrarens bevis på hofsamhet och klokhet.
»Bah, Gundermann! Han spelar storsinnad; han tror, att han
mördar mig med sitt ädelmod.»
Det blef tyst, tills fru Caroline, som hittills icke hade yttrat något,
omsider tog till orda.
»Jag har låtit min bror ostörd få säga er, hvad han i sin rättmätiga
smärta måste säga, när han har fått reda på alla dessa förf ärliga saker . . .
Hvad beträffar vår egen personliga ställning, så synes den mig
fullkomligt klar, eller hur? Det förefaller mig alldeles omöjligt, att han skulle
bli komprometterad, äfven om saken toge en afgjordt olycklig
vändning. Ni vet, till hvilken kurs jag har sålt våra aktier, man skall aldrig
kunna säga, att han har skrufvat upp kursen för att dra så mycket
större vinst af sina aktier. Och för öfrigt, blir det en katastrof, så veta
vi, hvad vi ha att göra . . . Jag tillstår, att jag inte hyser er hårdnackade
hoppfullhet. Men ni har rätt i, att vi måste kämpa till sista ögonblicket,
och var säker om, att min bror icke blir den, som söker att beröfva er
modet.»
Hon var rörd, hon kände sig åter intagen af sitt öfverseende med
denne man, som egde en så okuflig lifskraft, men hon ville icke visa
denna svaghet, ty hon kunde icke längre låta bli att se, hvilket uselt
bruk han hade gjort och säkert framdeles skulle komma att göra däraf,
eggad af sina samvetslösa banditdrifter.
»Nej, det vill jag visst inte», förklarade Hameiin i sin ordning,
trött och färdig att ge efter, »jag skall icke göra era bemödanden om intet,
när ni kämpar för att rädda oss alla. Räkna på mig, ifall jag kan vara
er till nytta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
