Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af medlidande, som drog henne dit in, ty hon måste se, hon måste gjuta
sina tårar, äfven hon. Hon steg in, fann alla dörrar på vid gafvel
och kom ända in i salongen.
Ett par tjänarinnor — antagligen köksan och husjungfrun —
stodo där och stammade förfärade:
»Åh, herrn! herre Gud, herrn!»
Den kulna vinterdagens sista strålar trängde svagt in mellan
de undanskjutna tjocka sidengardinerna. Härinne var mycket varmt,
stora vedträd brunno i kaminen och kastade ett rödaktigt ljus på
väggarna. På ett bord stod en rosenbukett — en verkligt kunglig
bukett för denna årstid — och slog ut i denna drifhusvärme, fyllande
hela rummet med sin vällukt; Mazaud hade dagen förut gifvit den
åt sin hustru. Det var liksom själfva doften af den förfinade lyx,
af den medgång, den rikedom, den kärlekslycka, som hade blomstrat
där under fyra år. Och i det röda skimret från elden låg Mazaud
på kanten af en soffa med hufvudet krossadt af en kula och handen
knuten om revolverns kolf. Framför honom stod hans unga hustru,
som hade störtat dit, det var hon, som utstötte dessa oafbrutna och
förtviflade klagorop, som trängde ut i trappan. När knallen hördes,
hade hon sin lilla fyraåriga gosse på armen, och hans små händer hade
klamrat fast sig i förfäran kring hennes hals, och hennes lilla flicka,
som redan var sex år, hade följt med henne, hängande fast i hennes
kjol, och tryckte sig intill henne. Och båda barnen skreko också
öfver-gifvet, när de hörde sin mor skrika.
Fru Caroline ville genast föra bort dem.
»Ack, min fru, jag besvär er.. . stå inte här...»
Själf skakade hon och kände sig nära att svimma. Hon såg
blodet sippra från Mazauds genomborrade hufvud, droppe efter droppe,
på soffans sammet, hvarifrån det rann ned på mattan i en pöl, som blef
allt större och större. Och hon tyckte, att detta blod nådde fram
till henne, stänkte upp på hennes fötter och på hennes händer.
»Ack, min fru, jag besvär er.. . följ med mig...»
Men med gossen hängande om hennes hals och flickan sluten tätt
intill henne, hörde den olyckliga ingenting, hon rörde sig icke, hon stod
stel, fastvuxen där, så att man tyckte, att ingen makt i världen skulle
ha kunnat slita henne därifrån. Alla tre voro ljusa och mjölkhvita,
modern såg lika spröd och oskyldig ut som barnen. Och bestörta
öfver, att deras lycka nu var död, att den sällhet hade med ens
tillintetgjorts, hvilken borde hafva räckt för alltid, fortforo de att
utstöta dessa hej dlösa skrik, denna förfärliga jämmer, som inneslöt deras
krossade förhoppningars kval.
Fru Caroline föll på sina knän. Hon snyftade och stammade:
»Ack, min fru, ni sliter sönder mitt hjärta . . . Ryck er ifrån detta
skådespel, följ med mig ut i ett annat rum, låt mig försöka att en
smula lindra det onda, som har tillfogats er...»
Fru Caroline hade åter stigit upp, alldeles utom sig. Det hördes
steg, röster, det var säkert en läkare, som kom för att konstatera döds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
