Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
midten af september, och denna måndag skulle fru Caroline, som gick
och hälsade på sin bror två gånger i veckan, vid 3-tiden ge sig i väg
till fängelset. Hon uttalade aldrig Saccards namn och väl tio gånger
hade hon bestämdt afslagit hans till henne framburna ifriga
önskningar, att hon skulle komma och besöka honom.
Denna måndagsmorgon höll hon på att göra i ordning en bukett
af röda nejlikor — broderns älsklingsblommor — då gamla Sophie,
furstinnan Orviedos tjänarinna, kom ned för att säga, att furstinnan
bad att strax få tala med henne. Förvånad och med en känsla af
obestämd oro skyndade hon dit upp. Enär hon vid katastrofen med
Universalbanken hade begärt sitt afsked som sekreterare vid
arbetsskolan, hade hon icke sett furstinnan på flera månader. Hon anade
genast, att det var för Victors skull, som prinsessan lät kalla henne.
Omsider var nu furstinnan Orviedo ruinerad, Hon hade knappt
behöft tio år för att till de fattiga återställa de 300 miljoner, som hon
hade ärft efter fursten och som denne hade stulit ur godtrogna
ak-tieegares fickor. Under tio år hade det oaflåtligt regnat miljonregn
ur hennes händer: marmorklädda matsalar, sofsalar, hvilkas karaktär
gjordes glad och lätt genom ljusa målningar, fasader, monumentala som
Louvrens, trädgårdar fulla af sällsynta blommor — tio års storslagna
arbeten midt ibland en otrolig röra af arkitekter och entreprenörer;
och nu var hon glad och mycket lycklig öfver att ha rena, fast tomma
händer, utan en enda sou. Ja, hon hade till och med uppnått det
förvånande resultatet att ha råkat i skuld; hon hade blifvit lagsökt för
rester på räkningar till belopp af flera hundra tusen francs, utan att hennes
advokat och hennes notarie lyckades att skrapa ihop summan — så
fullständigt söndersmulad var nu omsider denna kollossala rikedom,
utströdd i allmosor åt alla håll och kanter. Och ett plakat, som var
upp-spikadt på inkörsporten, kungjorde, att huset var till salu. Det var
det sista taget med sopkvasten, och därigenom skulle spåren utplånas
efter dessa fördömda pengar, som roffats ihop i blod och smuts.
Den gamla Sophie, som icke för egen räkning hade anledning att
beklaga sig eller oroa sig, enär hon långt före detta hade fått en lifränta
på 2,000 francs, blef alldeles förbittrad, när hon tänkte på, att
furstinnan icke hade reserverat åt sig ens de fattiga sous, som behöfdes hvarje
morgon till den mjölk och det bröd, hvaraf hon numera lefde. Därom
var det ständiga tvister dem emellan. Furstinnan log sitt
förhoppningsfulla, himmelska leende och svarade, att hon, då månaden blef
slut, icke mera behöfde något annat än en svepduk, ty då skulle hon
träda in i det kloster, där hon för länge sedan hade reserverat en plats
åt sig — ett för hela världen afstängdt kameliterkloster. Det var
friden, den eviga friden.
»Min fru», sade furstinnan, med denna milda och långsamma röst,
som icke någon sinnesrörelse mera kunde komma att darra, »jag har
velat delge er en underrättelse, som man i morse bragte mig. Den
rör den där gossen, Victor, som ni satte in i arbetshemmet. Det har i
går timat förskräckliga saker, ja, ett brott, som aldrig skall kunna
godtgöras.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
