Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar hade hittills varit fåfänga. Men Caroline kom ihåg, hvad fru
Méchain hade lofvat och tänkte, att kanske visste hon något, och
man kunde lätt få tillfälle att fråga henne genom att bortåt klockan
lyra, gå till Busch. Hon sköt först tanken ifrån sig: hvad skulle det
tjäna till, allt det där var ju nu dödt? Men hon riktigt led däraf,
hennes hjärta pinades, liksom om hon hade förlorat ett barn och skulle
resa utan att ha lagt en blomma på dess graf. Klockan fyra gick hon
därför utför rue Feydeau.
Båda dörrarna ut till förstugan stodo öppna. I det mörka köket
stod vatten på elden och kokade häftigt, medan i det lilla rummet på
andra sidan fru Méchain satt på Buschs stol och tycktes ha alldeles
drunknat i en massa papper, som hon i ofantliga buntar plockade upp
ur sin gamla skinnväska.
»Jaså, det är ni, min goda fru! Ni kommer i en mycket ledsam
stund. Herr Sigismund ligger för döden. Och den stackars herr
Busch är alldeles öfvergifven, så mycket som han håller af sin bror.
Han bara ränner omkring, som om han vore tokig, och nu har han
sprungit efter en läkare igen . . . Som ni ser, måste jag sköta hans
affärer, ty på åtta dar har han inte så mycket som köpt en aktie eller
tittat på en revers. Lyckligtvis har jag nyss gjort en kupp — ja, en
riktigt bra kupp, som skall trösta honom en smula i hans sorg, den
stackars karlen, när han hinner att lugna sig.»
Fru Caroline glömde, att det var för Victors skull hon hade
kommit dit, ty det vållade henne en liflig känsla af obehag, att i de papper,
som fru Méchain buntvis tog upp ur sin väska, känna igen
Universalbankens aktier. Den gamla skinnväskan höll nästan på att spricka,
och hon plockade ideligen fram flera. Glädjen gjorde henne pratför.
»Se här, allt det här har jag fått för 250 francs, det är nog minst
5,000, det gör en sou stycket. Hvad säger ni: en sou för aktier, som
varit uppe i en kurs af 3,000 francs! Nu ha de nästan sjunkit till
makulaturvärdet. . . Men de ä’ i alla fall värda mera, vi sk’a ha minst
tio sous för dem, ty de ä’ mycket eftersökta af cessionanter. Ni
förstår, att de ha varit ansedda för så fina, att det ännu tar sig bra ut att
ha dem. De göra mycket god effekt i ett konkursbo, det är gentilt
att ha fallit offer för kraschen.»
En ifrig, dämpad röst hördes inifrån rummet bredvid, till hvilket
dörren också stod vidöppen.
»Seså där, det är herr Sigismond, som börjar prata igen. Han
har inte gjort annat sedan i morse. . . Åh, herre Gud, nu står ju
vattnet och kokar, det har jag alldeles glömt. Det skall vara till litet
varmt åt den sjuke. . . Snälla frun, eftersom ni är här, så hör åt, om
han vill något.»
Méchain skyndade ut i köket, och fru Caroline, som hyste
medkänsla för hvarje lidande, gick in i rummet, hvars kalhet fick en litet
gladare prägel genom den strålande aprilsolen, som sken rakt på det
lilla omålade bordet, hvilket var fullt af skrifna anteckningar, tjocka
luntor, där tio års arbete var nedlagdt. Sigismond satt i den smala
järnsängen, stödd mot tre kuddar och klädd i en kort blus af röd fla*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
