Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då hon bakom sig förmärkte en inrusande stormvind. Det var Busch,
som kom tillbaka utan någon läkare, flämtande och tillintetgjord af
ångest. Han hade redan sett sin bror — sitt lilla barn, som han
kallade honom — huru han låg där på rygg, orörlig, med Öppen mun och
stirrande ögon; han förstod allt och utstötte ett tjut som ett döende
vilddjur. Med ett språng kastade han sig öfver den döde, lyfte upp
honom i sina starka armar, liksom om han hade velat blåsa lif i honom.
Denne förfärliga girigbuk, som skulle ha kunnat döda en människa
för att förtjäna tio sous och som så länge hade beredt sig en ruskig
vinning genom att rota i Paris’ afskräden, han vrålade i ohygglig smärta.
O, Gud, hans lilla barn! Han som pysslat om honom, som kelat med
honom som en mor! Han skulle icke längre få behålla sitt lilla barn.
Och i ett utbrott af vild förtviflan rafsade han ihop de på sängen
utbredda papperen, slet sönder dem, ref dem i småbitar, liksom om han
hade velat tillintetgöra allt detta dumma arbete, som han alltid hade
hatat, därför att det hade tagit lifvet af hans bror.
Då kände fru Caroline sitt hjärta bli så vekt. Den olycklige!
Hon kunde nu för honom hysa blott ett gudomligt medlidande. Men
hvar hade hon förr hört ett sådant smärtans tjut? En gång förr hade
mänsklig sorg kommit henne att rysa på samma sätt. Hon kom ihåg:
det var hos Mazaud — modrens och barnens skri vid faderns lik. Det
var, som om hon icke förmådde att slita sig lös från detta lidande, hon
stannade ännu en stund och hjälpte med hvad hon kunde. Men
sedan, just när hon skulle gå och var ensam med fru Méchain ute i det
lilla kontoret, kom hon ihåg, att hon hade kommit dit för att fråga
om Victor. Och hon frågade. Åh, Victor, han var nog mycket långt
borta, om han fortfarande flackade omkring på flyende fot. Hon hade
nu ströfvat igenom Paris i tre månader utan att finna så mycket som
ett enda spår. Nu brydde hon sig inte längre om det; tids nog skulle
man en dag återfinna denna bof på schavotten. Isad af stum förfäran,
hörde fru Caroline på henne. Ja, det var nog ingenting att göra;
detta vidunder var nu lössläppt ute i världen, ingen visste hvart, likt
en farligt djur, som med hvarje bett spred sitt ärftliga gift vidare.
När hon kom ned på trottoaren på rue Vivienne, öfverraskades
fru Caroline af mildheten i luften. Klockan var fem, och solen höll
på att gå ned på en himmel af skär klarhet. Denna aprildag,
förtjusande som en ny ungdom, verkade på hela hennes varelse som en
smekning, som trängde ända till djupet af hennes hjärta. Hon andades
i djupa drag, tyckte sig redan lättare till sinnes och lyckligare genom
känslan af det odödliga hoppet, som återvaknade hos henne och växte.
När hon kom ut på boulevarden, vek hon af till vänster och saktade
gången bland den rörliga människoströmmen. Hon stannade ett
ögonblick framför en kärra, full af krukor med syrener och lackvioler,
hvilkas starka doft insvepte henne i en dunstkrets af vår. Och när
hon så återtog sin promenad, steg en glädjebölja upp inom henne
som en sprudlande källa, och förgäfves skulle hon ha sökt att hämma
den, hade hon också täppt till den med båda händer. Nej, nej, dessa
förfärliga katastrofer hade alldeles för nyligen timat, hon kunde ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
