Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Balen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes bleka kinder, helt kvinnligt, helt omotiveradt... så
fullkomligt utan minsta anledning... endast för starkt ljussken,
inbillade hon sig själf – – – – – – – – – – – – – – –
Efter att ändtligen ha fått tag i sin kappa begaf hon sig ut i
det fria, där aftonluften svalkande smekte hennes upphettade
tinningar. Ett ögonblick stod hon stilla, helt stilla, och lyssnade,
med något liknande smärta, till sista valsens sprittande, rytmiskt
meddragande toner... Nog visste hon... ja, hon såg så väl för
sig de våglikt mjuka rörelserna... hon såg dem, blundade hon,
eller var hon vaken... en snöboll, nej en hvit kattunge tryckt
intill det bröst, hvari det bästa, det varmaste hjärta klappade...
Hon tyckte sig ännu känna tryckningen om sitt lif, då han lade
sin arm om det. Och då hade hon ett ögonblick trott, nej,
hoppats, att hon kanske var något mera än »Mauds vän» för honom
... något mera! Och nu lät han henne gå ensam, ensam hem i den
kolsvarta natten för att han skulle få dansa »ett enda hvarf till»
med henne, den där lilla kattungen med det mjuka, hvita
skinnet, de smidiga rörelserna och de skimrande ögonen....
Och hon, Inger, med det där hjärtat som kunnat offra sista
droppen blod för Maud och hennes släkt, hon fick nu ensam söka
sig väg hem... Hon var förstås alldeles för rättfram, för
klumpig... som grannlåtsdocka i en danssal... fördömdt, hvad skulle
hon nu där att göra?... sitta, dans efter dans, hånas och inandas
den förskämda, dammiga luften, det var hela behållningen hon
hade....
Ingers hvita klädning släpade efter henne på den slippriga
vägen, och hon gaf den en liten omild spark, när den vid en ovarsam
rörelse var färdig att draga omkull henne.
– Nej, tacka vill jag min trogna cykel... och min korta,
härliga kjol, mina damasker och knäbyxor!
Hon gjorde »helt om», en snurrning på klacken. Ett dylikt
svagt ögonblick ville hon ej snart åter upplefva. »In med dig själ»,
sade hon halfhögt, – »i påsen med dig! Nästa vecka börjar du
åter arbeta, Inger.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
