Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Gryende kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hvad är det du säger, Bella?
Mauds ögon blefvo onaturligt stora, hon famlade efter stöd ...
vacklade och föll tung och orörlig till golfvet.
Hennes djupt begrafda hemlighet, den hon ej ens för sig själf
velat tillstå, var ju nu utspionerad ... profanerad ...
– Herre Gud, Maud, snälla Maud, vakna igen! ropade Bella
utom sig af förfäran – hennes dåliga lynne hade drifvit henne
till att gå för långt med Maud, och hon bäfvade för följderna, när
fröken Julia och Dick fingo kännedom om anledningen till Mauds
plötsliga återfall i den gamla sjukdomen.
Med ovanligt hastiga rörelser rusade hon upp till Dick i
ateliern och bad honom springa till Maud. Själf tog hon i förbifarten
hatten och handskarna samt glömde ej att titta sig en god stund
i spegeln, innan hon med glödande ifver sprang och ringde på hos
doktor Grane.
Hon ringde så häftigt och intensivt, att flera personer på en
gång från olika håll kommo för att öppna.
– Är han ej hemma? Min Gud, så förfärligt!
– Hvad är det då fråga om? Stig in!
Bella lät ej säga sig det många gånger, hon följde gärna och
med ett nyfiket uttryck den unga damen, som med så stort
deltagande bedt Bella komma in.
– Jo, se det är så, att det är en ung flicka här bredvid, som
har några ohyggliga anfall, när hon blir retad eller motsagd på
något sätt ... Men se, det är ju precis, som om jag kände fröken,
eller kanske jag får säga doktorinnan?
– Mig? Nej, jag är olycklig nog att ej äga en enda bekant här
i staden. Jag är syster till doktor Grane, och från Skanör
liksom han, förstås, och jag är nyss kommen hit upp till Stockholm.
– Är fröken från Skanör? Tänk, så långt borta det måtte vara!
sade Bella med litet osäker, frågande blick. Tydligen hade hon
ej särdeles mycket minne af hvar den lilla staden kunde ligga.
– Jaa – pappa var postmästare där, och vi bland de allra
förnämsta på platsen. Man känner sig så liten och bortkommen
här i Stockholm så! Men stig in och sitt litet, bad fröken Grane
med småstadsbons gästfrihet och vänlighet. Kanske fröken hört
vår namn någon gång?
– Jaa – doktor Grane, förstås, ty han är ju vår husläkare –
och visst har väl fröken hört talas om oss och vårt familjenamn?
Vi heta Crawford! sade Bella med spansk hållning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
