Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Förödmjukelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag skall säga er, att ni är en fördömdt otacksam ung dam.
Lyckligtvis äro inte alla flickor lika otacksamma som ni –
tvärtom äro de ödmjukt tacksamma för att kunna erhålla en plats –
äfven med i er tanke ringa aflöning. Men nu kan det vara nog
resoneradt med er! Ut med er, säger jag, röt han – ut eller jag
låter kasta ut er.
Med värdig, iskall hållning närmade hon sig dörren utan att
skynda eller förråda någon oro.
För första gången hade hon lyckats betvinga sig, när hon
kände ett anfall nalkas. Hon ville ej bli sjuk – och hon
tvingade sitt eget jag till kraft.
När hon, okänslig för de leenden och menande blickar, som
öfver allt korsade sig omkring henne från alla biträden och den
mängd unga flickor, som tjänstgjorde på kontoret, gick igenom
kontorsrummen och tamburen, såg hon mycket riktigt en liten
samling af unga, mer och mindre vackra, mer och mindre fina
flickor väntande på sin tur att bli mönstrade, med spänning
afvaktando resultatet af hennes besök.
Inom henne växte i denna stund en länge djupt rotad önskan
att kunna offra något af sitt eget lif, då hon ej hade annat att ge,
för att kunna rädda och hjälpa alla de stackars unga flickor,
hvilka, danade för ett helt annat lif, i de flesta fall på ett eller
annat sätt gingo en sorglig eller tröttande framtid till mötes,
såvida de ej genom giftermål kunde finna en för kvinnan lämpligare
plats i lifvet.
Detta var resultatet af det första försök att erhålla en plats,
som Maud Crawford personligen gjort.
Uppskakad och upprorisk gick hon utan mål för sin vandring,
utan plan framåt, framåt, alltjämt grubblande öfver hvad
lifvet egentligen var för ett gyckelverk?
Dagarne näst efter detta första allvarliga försök greps hon af
en dyster melankoli. Hon hade ej håg för något. Hon låg endast
på sin soffa och stirrade framför sig, utan förmåga att röra
sig eller intaga någon föda.
Af Bella hörde hon ej ett ljud, utan hon kunde totalt ensam
hängifva sig åt sina dystra grubblerier.
– Ska’ fröken inte låta mig gå efter någon läkare? sade fru
Johansson efter ett par dagar, då månaden nalkades sitt slut och
Maud ännu alltjämt låg där och stirrade med sina hemska, stora,
svarta ögon. Jaa – jag vill dessutom tala litet med fröken. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
