Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Befrielse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En stark doft af dålig cigarrök trängde emot henne, och
jägmästaren och herr Bergström hälsade henne med öfverdrifven
munterhet »välkommen» i deras enkla lag.
Jägmästaren ville till och med helt vänligt slå sin arm om
hennes lif, men hon drog sig med kall förvåning tillbaka, under
försäkran att hon ej drack punsch.
– Herre Gud, hvad ni äro söta, små flickor! Alltid säga de på
samma sätt, de små lammen ... det vill säga första gången! Men
lilla fröken kan inte ana, hvilken makt jägmästare Christianson
har – och landets enslighet sedan! Ja – efter åtta da’r
i enslighet och oafbrutet arbete kommer lilla fröken att hänga
efter mig som en kardborre!
De båda herrarne skrattade hårdt och brutalt. »Skål, fröken!»
– de höjde sina glas – »lefve glädjen och vackra flickor!» Maud
ville draga sig tillbaka, men jägmästaren spärrade vägen för henne
och bredde ut sina armar.
– Alltid i min famn, lilla dufva! Seså, var nu inte så förbaskadt
stram, vi kunna väl få skämta en liten smula – det är väl intet
ondt i det!
– Var så snäll och låt mig gå, sade Maud med en blick, som ej
tillät något närmande.
Jägmästaren lät sina armar sjunka, såg förargad ut och bet i
mustascherna.
– Ja, ni skall ej bli ond, jägmästare, men jag är ej van vid
sådant här. Jag förstår mycket väl, att ni vill bereda mig glädje
– – men jag är inte road af sådan här glädje – tack emellertid,
sade hon, väl fri, något lugnare.
Hon talade litet nedlåtande och beskyddande, precis som en
härskarinna till sina underlydande.
Sedan nickade hon vänligt och gick upp till barnen igen, ty
frun hade tillsagt, att hon hädanefter skulle bo i den lilla mörka,
osunda barnkammaren, hvilken hon hade att dela med de tre
äldre barnen på tio, åtta och sex år.
– Nehej! Här packar jag ej upp mina tillhörigheter, sade hon
halfhögt för sig själf. Jag återvänder till Stockholm. Det är mig
lika omöjligt att trifvas i dessa förhållanden som att ... jag vet
ej hvad.
Och för första gången trängde sig en tanke blixtsnabbt öfver
henne ... tanken på disponenten Curtzon vid Strandvägen. Var
det verkligen så klandervärdt att unga flickor föredrogo ett lif i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
