Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om staten i fisnka revolutionen av C. W. Kuusinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kompromissförslag. Men ingendera ville kompromiss, eller försoning. Egen
makt syntes vardera bättre än all folkmakt eller demokrati.
Demokratin var det föregående årets statsform i Finland. Den
ryska borgerliga revolutionen i mars hade begåvat vårt land
därmed. Den fanns inte på papperet, icke såsom allmänt erkänd
grundlag, men faktiskt förefanns den i alla fall. Det var på intet
vis en fullständig demokrati — icke på långt när ens så god som
senare folkkommissariatets förslag — men den var så förträfflig,
som demokratin överhuvudtaget kan vara i en borgerlig stat. Att
komma vidare framåt på den demokratiska vägen, med andra ord
via ”fredlig” klasskamp, utan anlitande av våldsamma medel, var
historiskt omöjligt.
Nu efteråt är det lätt att göra denna viktiga upptäckt. Men
det var åtskilligt svårare att kunna göra den i Finland under det
sistförflutna året. Den finländska bourgeoisiens relativa svaghet,
dess oförmåga att föra parlamentarisk kamp och det faktum att
den stod utan militär, var betingelser, som predestinerade oss
socialdemokrater till demokratisk synvilla, i det vi ville nå fram
till socialismen genom kamp i lantdagen, genom en demokratisk
folkrepresentation. Det var att ge sig in på en väg, som icke
överensstämde med historiens omutliga krav — att försöka undvika
en socialistisk revolution, att söka kringgå bryggan mellan
kapitalism och socialism, proletariatets diktatur, som är en historisk
nödvändighet.
För oss tedde sig det förflutna årets demokrati icke blott
som en gången tids, utan även som framtidens riktiga program.
Den visade sig blott alltför bristfällig och svag för att kunna
utgöra grundval för ett socialistiskt samhällsbygge. Därför borde
den fullständigas och stärkas. — Den var svag, oerhört svag. Vi
märkte icke, att den var så svag, att det var omöjligt att förstärka
densamma. Svaghet var dess främsta egenskap, svaghet vartill
demokratin nödvändigtvis är dömd i varje borgerligt samhälle.
Den var i sanning till och med svag såsom stöd för bourgeoisien,
men ännu svagare som ett hjälpmedel i arbetarklassens kamp.
Dess enda värdefulla, historiska fördel — en fördel för vardera
parten och således befrämjande stridiga intressen — var
densamma, som alltid kännetecknat demkratin, nämligen att den tillät
klasskampen att utveckla sig tämligen fritt. Den tillät denna
utveckla sig till det stadium, där avgörande måste ske med vapen.
Så blev denna demokratis historiska uppgift att själv till först falla
till marken, såsom onödig, efter att ha fyllt sitt värv att utgöra
en föråldrad murken vall mellan de två sammandrabbande
fronterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
