Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För det revolutionära fosterlandet av Ture Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
latsets murar av jubel och leverop, blandade med Internationalen från
musiken. Under soldaternas honnör för arbetarklassens fosterlandssång.
Därefter håller Posärn ett kort anförande av organisatorisk
karaktär, även det avtackat med judliga applåder. Zinoview träder åter en
gång opp och presenterar nu allas vår Balabanova,
Zimmerwaldskommis-sionens sekreterare, som är närvarande och lovat tala. Hon håller ett högst
ovanligt tal, sådant det väl aldrig förr i historien hållits till en
uttågande trupp soldater. Hon talar om Zimmerwald och den nya, den tredje
Internationalen och hälsar från Internationella Socialistiska
Kommissionen. Som en moder talar hon till dessa soldater, denna unga kraft som
offras åt kriget. Det är ohyggligt att sända er ut att döda människor,"
säger hon, men nu måste vi fördriva mildheten ur våra järtan och offra liv
och allt för revolutionens värn. Lidelsefullt eldar hon proletariatets armé
mot all värdens imperialism, som vill slå ned den ryska friheten, det
in-tefnationella proletariatets stolta förtrupp. Med andakt lyssnar de unga
männen och när den lilla kvinnan slutat dånar på nytt bravoropen, med
en nyans som röjer att man uppfattat det utomordentliga i denna
revolutionära modershälsning.
Efter Balabanova springer en soldat ur ledet opp i bilen, en mager
pojke med nötta blekta byxor och stora klumpiga gester med bägge
armarna. Man tänker på en riktigt fattig ungklubbist. Han möts med ännu
mer jubel än de berömda talarna, han förstås ännu bättre, han har förut
varit i tsarens krig, säger han, men det är annat nu, nu försvarar vi oss
själva, våra kära, vårt eget!
Så följer avtåget. Bilerna rullar bort under jubel och en kraftig
marsch och stannar ett stycke fram på den öppna platsen, där vi med
blottade huvuden och med något outsägligt stockande sej i halsen
hälsar de förbimarseherande. I spetsen röda fanor och musik,
Internationalens toner. Solen glittrar mot bajonetter och musikinstrument. Leden är
ojämna, soldaterna olika långa, takten inte alldeles oklanderlig, men det
hela buret av en revolutionär élan som man inte kan ta miste på.
Den röda arméavdelningen försvinner genom en stadsport, bort i
en krök av en gata, bortåt Newski. Allra sist kom en kanon med en
röd duk med inskriptionen: ”Död åt bourgeoisien!” Men det sista som
hörs är bruset av en av soldaterna sjungen vemodig gammal rysk
folksång ...
Ögonblicket är skakande. Död, död åt bourgeoisien, död för dessa
unga starka män, död efter fyra hemska dödsår, mera död, alltjämt bara
död? Måste då vi människor pina varandra, ska aldrig den tid randas
då vi kan övertyga varann och rätten kan segra utan vapen, morgonen
gry i jusare rött än blodet? Ja, man måste svälja, behärska sina känslor
och’ göra sej hård alltjämt, alltjämt bita tänderna samman om sin smärta
och tro, tro — trots allt! — att det ändå går framåt, att den ändå nalkas,
dagen då
”Internationalen åt alla lycka bär”!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
