Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta arbete av mångåriga studier och eget tänkande, av järnhård
flit och glansfull konstnärlighet, av kärleksfull pietet och kritiskt
sinne, är ett varaktigt monument ej blott över Marx utan ock över
författaren själv. Konst i utformningen och vetenskap i innehållet
har här sammansmält till ett skönt och oförgängligt äreminne över
den modärna socialismens störste tänkare och kämpe.
Franz Mehrings ärlighet och trofasthet gentemot den
internationella socialismens ideal förde honom, liksom Liebknecht och Rosa
Luxemburg, självfallet i den skarpaste opposition mot
majoritets-socialisternas politik under kriget. Jämte Rosa grundade han i
april 1915 tidskriften ”Die Internationale”, varav dock aldrig mer
än ett häfte tilläts utkomma, i syfte att få ett samlande teoretiskt
organ för oppositionen. Här skrev han en artikel om ”Våra gamla
mästare och instanspolitiken”, visande svindeln i, när de
krigsbe-viljande Scheidemännen sökte försvara ”instanspolitiken” (av
parti-instanserna: partistyrelse, Tiksdagsfraktion etc.) under uppgift, att
detta vore ”marxism”. Mehring klarlade, hur tvärtom denna
instanspolitik innebar den fullständigaste brytning med det andliga
arvet från socialismens gamla mästare, med den tyska
socialdemokratins hela historia och dittillsvarande grundsatser. ”Den logiska
följden av en dylik politik vore att ombilda socialdemokratin till
ett national-socialt parti, som förenade sig med militarismen och
monarkin och nöjde sig med de reformer för proletariatet, vilka
kan uppnås på det kapitalistiska samhällets mark.”
Som genom sådana åsikter och sådan propaganda farlig för
kaiserismen inspärrades Mehring i ”förvaringshäkte”, där han
undergick en synnerligen dålig behandling, som hårt tog på
åldringens hälsa. En kroppsligen bruten man blev han fri strax före
revolutionen och slöt sig genast till Spartacus — de oavhängigas
vingel och vacklan stötte bort hans fordran på klarhet lika väl som
hans personliga mod. Emellertid hade han ej mycken kraft kvar,
och kort efter morden på hans båda nära vänner — det tragiska
budskapet härom nådde honom på sjuksängen och spelade in i hans
sista dagars febersyner — gick han in i den eviga vilan.
En av våra bästa är åter borta. Vi får söka tröst i det
diktarord, som en norsk kamrat citerar på hans grav:
”Men det er det store,
och det er det glupa
at merke kann standa
um mannen maa stupa.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
