Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Icke Aristoteles’ namn, mer vis än jag, icke Platons, icke Sokrates’
övertygar mig det ringaste, om ej mitt omdöme övertygas genom
förnuftsskäl om vad de säger. Förnuftet ensamt är min drottning, vilken
jag villigt ger mina händer.”
Som prov på Cyranos fördomsfrihet i religiösa frågor må citeras i
versifierad men tämligen ordagrann svensk översättning några rader ur
hans Agrippinas död. Det är en dialog mellan livvaktsanföraren Sejanus
— tydligen språkrör för författaren själv — och hans vän Terentius.
Terentius.
Så frukta blixten då, den vreda gudar sända!
Sejanus.
Slår ej om vintern ned — det brukar aldrig hända.
Jag minst sex månar har till gräl med dem, min vän,
sen sluter lugnt jag fred med himmelen igen.
Terentius.
Men gudarna slå ned vad ej är dem i tycket,
Sejanus.
En smula offerrök klarerar ganska mycket, .
Terentius.
Den dem räds intet räds —
Sejanus.
Ha, dessa barn av skräck,
ett vackert ingenting som tillbes av en gäck,
med slaktboskapens blod på lemmar och på änne,
gudar dem mänskan skapt och som ej alls skapt henne,
ett nyckfullt stöd åt makt som famnar jordens ring.
Väl! Den som räds för dem, han räds — ett ingenting!
Det är ju klart, att en man med så järva åsikter, till på köpet
ansedd som hädare för sina briljanta satirer mot de gängse gudsbegreppen,
skulle i en så bigott tid få en massa fiender och belackare. Han sörjde
häller ej däröver utan gick lugnt sin väg fram, aldrig kompromissande
en tum om vad han ansåg vara det rätta. Han lysande tapperhet
skaffade honom anbud om beskydd av högtstående furstliga personer, men
han vägrade, ända tills han strax före sin död på grund av tilltagande
fattigdom och nöd lät av sina vänner övertala sej att träda i tjänst —
som privatsekreterare — hos en mäktig härtig av Arpajon. Men Cyrano
kunde inte vara hunden hos någon, förhållandet mellan honom och hans
beskyddare var aldrig särdeles järtligt och då vår diktares tragedi vart
utvisslad av pöbeln som hädisk, jorde Arpajon en antydan om att han inte
gärna ville se sin privatsekreterare hos sej i Paris, varemot han gärna
finge bo på något av hans slott’ i landsorten, varpå Cyrano tackade och
sade adjö. I samma veva fick han sitt beryktade vedträ i huvudet,
nedkastat av en lakej ur ett fönster — av slarv eller avsiktligt — och låg
de sista fjorton månaderna bunden vid sjuksängen.
Under denna tid försökte hans fromme vän Lebret och tre gudliga
fruntimmer — däribland Magdeleine Robineau, som sedermera, av Rostand
jorts till teaterstyckets Roxane men i värkligheten aldrig haft något ero-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
