Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning gör en slät figur, till att ihan varit en kvinnohatare (och endast det)
sä är det icke vidsynt nog. Man förbiser då, hur ofta han säger vackra,
eller älskvärda saker om kvinnor eller flickor, liksom han också
framställer helt andra karaktärer. Men också bakom de verk, där skenbart
hatet glimmar, andas framför allt Strindbergs stora kärlek, kärleken till
och längtan efter en kärleksfull och god kvinna. Han längtade efter ’ den
nya kvinnan” och hennes kärlek, kvinnans som skall och bör komma.
Hans kvinno- och äktenskapspsykologi var mycket skarp, mången gång
ensidig, men även i sin ensidighet uppklarande. Han tog ingen hänsyn
till, hur mycket vid konflikterna mellan man och kvinna, vid de
äktenskapliga motsättningarna bör tillskrivas det ganska enkla banala
faktum, att man och kvinna ju måste leva samman. Att de är så
sammankedjade, även om deras viljor är olika inriktade. Då är icke alltid ”skul-’
den” på den ena sidan (vilket också Strindberg erkände) utan det är
fråga om ödet. Icke alltid, men dock mången gång. Ur motsättningen
finner livets praxis lösningen: kompromissen mellan man och kvinna. Den
måste finnas, då ju intet annat val till sist ges. Den kommer också att
finnas där människorna inför all livs- och världstragik blir medvetna om
ett: kärleken! Och den ägde också diktaren Strindberg, liksom över
huvud ingen diktare är tänkbar utan kärleken. ”Kviimohataren”
Strindberg är ett misstag från enskilda av hans skrifter.
”Tukthus! Förlust av medborgerligt förtroende! Nåväl — er ära,
är icke min ära, men jag säger: ingen general bar någonsin sin uniform
■»
med så mycken ära som jag kommer att b&ra tukthusdräkten. Jag är
här för att anklaga — ieke för att försvara mig! Icke foorgtfred, utan
borgkrig är min lösen! Ned med kriget! Ned med regeringen! —
Åklagaren har appellerat till folket emot mig. Nå, gör det ej bara i ord, ej
bara i tiodubbelt reglade förhandlingar, dolda för folket. Lyft dock av
folket belägringstillståndets munkavle och handbojor! Ropa folket
samman, här och var ni vill, och soldaterna i fält, var ni vill! Och, låt oss
stiga fram inför den församlingen, inför deras domstol — på ena sidan
ni alla, hela domstolen, åklagaren och herrarna av generalstaben
därborta, krigsministeriet och krigspressbyr&n och vem ni vill! Rå. andra
sidan jag ensam eller en av mina vänner. Var folkets massa kommer
att stå, när bedrägeriets bindel rivits från dess ögon, hos er eller hos
mig —: jag tvivlar inte alls pä det!
(Tl.irl Liebknechts slutord inför sina, domare den 23 aug. 1916.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
