Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dylika. Han kan inte lösgöra sej helt från andra Internationalen och dess
förlegade politik. Han kan kritisera den, men har inte kraften att tänka
sin kritiks tanke ut i handling. Han trodde därför på siii tid, att
Huys-mans-Brantings Stockholms-konferens skulle kunna föra arbetarklassen
in på de rätta vägarna och skapa värdsfreden. Han var med sin längtan
med i ”en hel jupt betryckt värds” stora förhoppningar på Stockholm.
Svårt torde han av Iluysmans’ och Brantings gärningar sedan dess ha
desillusionerats beträffande sitt krav: ”Proletariatet väntar av Stockholm
mer än bara fredens återförvärv och måste vänta sig mer” — en ny
socialismens International på programmet att ”över alla nationella
avgräns-ningar proletariaten i alla land mera tillhör varann än sina fosterlands
härskande klasser”. Vad säger Max Adler nu efteråt om Bern och
socialpatrioternas fuffens där i kapitalets sold? Där varest man lika skamligt
svek hans för Stockholm uppställda maxim: ”Det fins bara en
skuldfråga, som måste stå på Stockholms-kongressens dagordning, liksom på
varje partidags: hur proletariatet kunde komma i det läget att förlora
sin internationella själ och sitt internationella sammanhang.”
Adler har också kvar en viss övertro på demokratin i
ententelän-derna. Eller hade, ty’ de sista månadernas händelser och
Versailles-freden har säkert fört honom in på radikalare banor. Helt visst har han nu
mer förståelse för den revolutionära socialismen, för kommunismen med
rådssystem och diktatur. Fientlig mot bolsjevismen var han åldrig.
Tvärtom betecknade han dess män i en artikel vid Bethmann-Hollwegs avgång
som de principiellaste socialisterna och han framhöll redan under
marsrevolutionen 1917 vikten av att ryska revolutionen komme under de breda
folkmassornas inflytande samt att ryska bourgeoisins krigsförlängande
välde bröts. Hårt som han utdömt centralmakternas socialpatrioter
utdömer han öcbså deras borgfredskamrater, do ryska mensjevikerna, som
vid den tvetydige Kerenskis sida sköt ner de fredskämpanjde
bolsjevi-kerna i juli 1917. Adler försvarar de våra och stämplar som skamlös
Ke-renski, då denne smutsar under beskyllning för Kaiser-agentur ”det
otadliga ryktet hos män som Lenin och Trotzki, som det internationella
proletariatet känner som oförskräckta och offermodiga förkämpar för den
ryska socialismen”.
Till sist ett citat för att visa, att Max Adler, som den genombildado
marxist han är, ej likt vissa marxistiskt utklädda svenska
socialpatrioter står fientlig mot rådsprincipen. I sin glänsande uppsats om Massa och
idé påvisar han hur begreppet massa ej längre har egentligen numerär
betydelse utan mera betecknar ett visst själstillstånd, att mognande av
proletariatets först, formlösa själ till socialistisk individualitet. I
anslutning härtill säger han:
”Och massans välde, som säkert eftersträvas i proletariatets diktatur,
betyder inte bara ungefär gatans välde utan ingenting annat än den
politiskt-sociala utvecklingens underställande under en av social insikt
förd ledning, som därmed bara fullföljer den insedda historiska
nödvändigheten. Därför har proletariatets diktatur (vilket alltid förbises av
våra motståndare men ej häller alltid tillräckligt beaktas av många
socialister) i och för sig ingenting alls att göra med
klass-eller mass väl de. Utan den sociala utvecklingens idé är hos Marx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
