Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På interventionsfrågan har man ju även rätt allmänt fordrat
regeringens avgång.
Valet i Widnes, ett så tydligt och kraftigt symtom det än är,
kan emellertid även utnyttjas av edm, som blot motvilligt följa med
den nya svallvågen, men i själ oeh hjärta äro den direkta
aktionens motståndare. Anhängarna av den gamla arbetaretaktiken
peka på den Lloyd Georges politik sig motsättande Hendersons
val som en ljusning över den parlamentariska vägen, som ett
bevis för ”den konstitutionella metodens” livsduglighet. Men låt
blott nästa val bli en seger för borgarkoalitionen — vad sedan?
Såväl Hendersson-valet söm Glasgowkongressen låta de borgerliga
tidningarna redan ropa, att England ej får låta sig tyranniseras av
”unions”. D. v. s. man ämnar ej tåla en öppen, aktiviserad
klasskamp. Direkt .aktion har emellertid även en annan representant i
det brittiska samhället, nämligen Irlands ”Sinnfeinare”. Även de
röra på sig, och det kan då vara. skäl att erinra om, att där finns
gammal tradition för sympatier och samverkan mellan engelsk
arbetarrörelse oeh irländsk fristats-republikanism. Blott ett sådant
namn som Davitt, den för många år sedan avlidne isocialisten, .som
sökte skapa en allians mellan irländska och engelska proletärer,
väcker föreställningar om möjligheten av en sådan samverkan.
Förtryckta söka förtryckta.
Om den direkta aktionens väg beträdes, kan verkan vidare
bli, att det liberala partiets isärsprängda. halvor återförenas.
Därpå vinner läget i klarhet. Då blir liberalismen i England
otvivelaktigt det ledande konservativa borgerliga samlingspartiet mot
arbetarne’. Då, när liberalismen blir kärnan i en
samhällsbevarande reaktion, faller den sista tunna slöjan från den sociala och
politiska klasskampen. Hendersons val kan därför i detta
avseende beteckna ett skiljemärke. Men ännu har man icke hunnit
ända dithän. Man har att räkna med några sista förtvivlade försök
av det liberala partiet att rycka åt sig och kvarhålla en del
arbetaregrupper under sina fanor på linjen: partiell ”socialisering”,
d. v. s. modererad arbetarekontroll, utbyggnad av
Nationsförbun-det, och slutlikvidering av interventionen i Ryssland. T. o. ro.
Lloyd George i sitt senaste tal har slagit an demagogiska toner:
”den gamla världen måste falla”!! Och vad betyder det, .om ej
fruktan för en proletarisk anstorm, att vederbörande i London
hålla god min vid underrättelserna om de av Ententen behärskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
