Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upprätthållandet av regeringen Hoffmann. Hoffmann och de
återstående ministrarna hade flytt till Bamberg.
Och Schneppenhorst hade gått med dem.
Det är lätt att anklaga Schneppenhorst som förrädare eller
provokatör. Men han var ingendera. Han var något mycket
vanligare, en socialist som ville ha kvar sin personliga ställning. I
det radikala Miinchen var han för sovjetrepubliken och i det
försiktiga Nurnberg emot den.
Kommunisterna hade rätt i sitt påstående, att revolutionen
var en produkt av ledarnas ängslan. De hade delvis rätt, när de
sade att den inte var baserad på den klassmedvetna viljan hos
proletariatet, vilket, ehuru det var den drivande kraften bakom den
revolutionära proklamationen, inte hade någon vidare klar
uppfattning om väd det företog sig. Men i det centrala tog de fel. Det
centrala var, att revolutionen skulle ej ha proklamerats förrän
åtminstone Kurnberg, för att inte tala om Wiirzburg och
Regensburg, Ingolstadt’ och Hof, var klarat. Men man synes här, såväl
som annars i Tyskland, haft för brått och velat skära glit efter
ryskt mönster — ett fel som Lenin ju varnade för. De
högersocialistiska och de oavhängiga ledarna hade ett dunkelt medvetande
av, att man borde vänta. Men de drevs fram av den hotande
bor-garstrejken, av den växande avsöndringstendensen i Mordbajern och
annat. Centralrådet borde ha tagit ministären Hoffmann under sitt
beskydd emot parlamentet, låtit reaktionen med dess borgarsi rejk
försöka, det skulle bara ha ökat arbetarnas revolutionära kraft.
Men den 5 april såg man i Munchen inga hinder.
Det var den mest välmenande revolution Som tänkas kunde.
Oordning och blodsutgjutelse var saker som de revolutionära
ledarna fruktade mer än allt annat. Proletariatets diktatur —
naturligtvis! Men vad har den att göra med våldet? Yacl ledarna
åsyftade var inte kommunismens ”stränga diktatur”, utan slutet på
klasstriderna, människornas broderskap, förverkligandet av
ekonomiska uppslag utarbetade med bara alltför mycken omsorg.
Främste ledare var Niekisch, som bekvämt gled med massan,
Erich Miihsam, en begåvad essäist och anarkistisk amatörfilosof,
den impulsive Silvio Gesell, den lättentusiamerade Lipp, som med
radiotelegram irnderrättade Lenin, att Nordbajern var eld och lågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
