Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av vad folken betraktat som en huvudfråga stå endast kvar
några blygsamma önskesedlar. När där föreslogs från
kolonihåll propaganda för ”avspänning av de internationella,
förhållandena”, ville England ej stödja detta förslag, ej ens Cecil,
utan överlåta den saken åt vart särskilt land. Den norske
delegeraden Lange krävde avrustning av hänsyn till massorna,
minskning av militärbudgeterna, därvid även hänvisande. till
stämningen i Tyskland oeli Ryssland. Benes (Böhmen) lutade
åt samma mening. Då satte sig åter Frankrike på
tvären i sin outrotliga fruktan för Tyskland. Då spolade
in den samtidiga partiella ministerkrisen i Paris, där
krigsministern Lefébre. avgick, i det han vidhöll den längre
övnings-tiden. Då vände sig Bourgeois energiskt mot Langes yrkande
att minska rustningarne nästa år och icke öka dem de två
följande åren.
Mot slutet var forbundsforsamlingen nervöst otålig att få
fram något resultat. Branting fruktade att ”utan ett positivt
arbete skulle massornas förtroende förloras”. Kanske -han därvid
tänkte på socialiseringsbluffens roll i de svenska
riksdagsman-navalen. En avrustningsbluff var tydligen av behovet påkallad
i Geneve. Fisher, ett av de engelska ombuden, hyste samma
fruktan. Art. 8 i konstitutionen har emellertid trotsat
ansträngningarna att nä utöver rent platoniska uttalanden. Icke ens
avskaffande av den privata vapenindustrin har kunnat beslutas
— blott granskning av frågan. Ha ej rena kapitalintressen här
inverkat ’på församlingens hållning, då man inskränker sig till
att tillhålla makterna att följa sitt eget beslut i dec. i fjol om
kontroll över vapenhandeln?
Branting sköt fram i debatterna Barnes och Lange, vars
yrkande på budgetminskning redan år 1921 ivrigt bekämpades
av Bourgeois, såsom ovan blivit nämnt. Branting och Barnes
betecknades såsom särskilt ”skickade ätt tala i massornas namn”.
Själva detta uttryck är en naiv bekännelse om Nationsforbundets’
om delegeradeförsamlingens bristande kontakt med massorna;
därmed är då tydligt utpekad den roll, som Branting och Barnes
spela i denna humbugsinstituticn. nämligen rollen av
tillhandahål-lare av ”folkopinion” åt förbundet. Och den rollen spela de
fullt medvetna om sina förpliktelser gentemot bourgeoisin.
Alla gjorde förbehåll. Det höll på att gå sönder. Då lugnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
