Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Händelserna sedan början af 1899 - III. Intrycket af promulgationen. Senatens hemställan och ständernas protest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i minnet huru senaten forfarit med manifestet om
strafflagens suspendering i början af nittiotalet.
Ställningen var visst nu en annan, sade man sig. Då
gällde det en åtgärd, som, ehuru olaglig, hänförde sig till
endast en detalj af vår samhällsförfattning. Denna gång voro
själfva grundvalarna för denna författning hotade. Det var
ingenting mindre än Finlands hela konstitution manifestet
syftade att upphäfva. Nu måste senaten göra motstånd till
det yttersta. Den måste vägra att genom införande af
stats-kuppspåbuden i Finlands författningssamling skänka dem
ett sken af laglighet. Den måste förklara för
kejsaren-storfursten att ingen finsk ämbetsman, som svurit att skydda
och upprätthålla sitt lands lagar, kunde promulgera ett
påbud, som undergräfde själfva lagens grund. Det var
omöjligt, framhöll man, att kejsaren-storfursten kunde vara
medveten om hela innebörden af den åtgärd, till hvilken
man aflockat honom bifall. Han kunde klarligen icke veta
att manifestet utgjorde ett brytande af hans egen
högtidliga försäkran att oförkränkta bibehålla Finlands lagar.
Därför ansåg man det så mycket mera vara senatens
oafvis-liga skyldighet att genom sitt beslut visa monarken huru
ytterst viktig man i Finland ansåg den tilltänkta åtgärden
vara, huru fast besluten man vore att underkasta sig den
endast såsom en våldsåtgärd. Ty om också ingen ändring
i kejsaren-storfurstens beslut stode att vinna och
Finlands själfständighet och fria samhällsskick värkligen vore
dömda till undergång, så vore det dock, framhöll man
såsom yttersta skäl, långt bättre om de fölle för öppet våld,
än om landets egna söner medvärkade till att bringa dem
på fall.
Så räsonnerade man bland den stora allmänheten och
i sådana räsonnement fann man skäl till hopp, ty då yppade
sig ännu ingen, som skulle haft lust och mod att ur juridiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
