Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söp så länge krediten räckte och vandrade så till en
annan, där svårare sprängningsarbete förestod. Mig
besökte han litet emellan på vanlig umgängesfot,
hyste en viss klockarekärlek för mig, emedan jag en
gång räddat honom från att dö af solstyng, då jag
hittat honom dödfull i värsta solbaddet. Jag steg af
hästen, släpade det usla människovraket till en liten
bäck, bäddade under hans hufvud med två flata
stenar, så att ansiktet ensamt var ofvan vattnet, och
lämnade honom där att afkylas och nyktra till. På
aftonen samma dag anlände han till camp’en, hörde
sig för och kom till mig med frågan om det var jag,
som lagt honom i bäcken. Jo, det var det.
— Well, kapten, sade Sullivan, kanske det varit
bäst om ni låtit mig gå för fan i våld med ens, men
tack skall ni ha i alla fall. Vill ni skaka hand med
ett fä?
Sedan dess voro vi vänner. Han kom ofta och
hälsade på, gjorde mina stöflar vattentäta med talg
och whisky, brände ut myrgångarna i mitt rum med
petroleum och whisky, och lärde camppapegojan
allehanda gudlöshet, hvarför bokhållaren bjöd på whisky,
i sitt hjärtas glädje öfver den kloka fågelns
läraktighet.
För tillfället hade han kastat ankar i min camp
— tills det blef bättre väder, sade han. Fanns det
alls någon möjlighet att hjälpa linjekassören öfver, så
var Sullivan rätter man att göra det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
