Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick till i urskogen, hade manskapet icke tillträde
till det inre af kommissariatbutiken.
Lundvik hade i tiden tjänat vid gardet i
Stockholm, en vigilant och klippsk, användbar karl, som
alls icke visste huru man bar sig åt för att vara rädd,
icke ens för febern. Sprit var den bästa medicinen,
påstod han, medicinerade därför så ofta och så
kräs-ligt inkomsterna medgåfvo, men sågs aldrig drucken.
Och märkligt nog var han nästan den enda europé
på linjen, som aldrig haft någon släng af sumpfebern.
»När den kommer, stryker han med», sade de som
varit längre i landet och sett huru det plägade gå.
Lundvik skrattade åt det som åt mest allting annat.
Wartin, min förman, var allt utom klippsk i
stället, hederlig och pålitlig, trög i vändningarna,
kompakt och säker, hjärnan inrättad efter samma mall.
Det tog tid förrän något trängde in i den, men sedan
satt det där. »Bankiren» kallade vi honom på
ryggen, i anledning af hans ståtliga, gulröda whiskers
— långa, täta, snyggt kammade, så de skulle gjort
heder åt en grosshandlare — dels också på grund
af hans egendomliga finansgeni, men därför var det
ock vi aldrig läto honom höra skämtnamnet.
Sin bana hade han börjat såsom Juho Wartiainen,
hade blifvit väl skolad, sade han själf, och i sinom
tid kommit på handel. Det var då han skar bort
de två sista bokstäfvema och blef bokhållar Juho
Wartiain. Fick man tro honom, hade han den tiden
huserat som varg bland lam med skönhetema i
Björneborg — i stadens köksregioner, antogo vi, fastän han
icke råkade nämna det. Senare blef han sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
