Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon annan utväg kunde jag inte utfundera. Så
snart det blef mörkt, betalade jag min räkning och
begaf mig nedåt hamnen, men på vägen gick jag in
i ett klädstånd och bytte bort den omgång jag bar
mot den ruskigaste buskostym de hade i butiken, och
likaså min hatt mot en slusldg mössa. Sex mark
var allt jag fick i mellangift, men så skulle inte häller
någon kunnat taga mig för samma människa.
— Nere vid hamnen vände jag mig till folket,
som höll på att föra kol ombord på ångaren, och
erbjöd mig att hjälpa, om de ville bjuda mig ett glas
öl och något att tugga på. Det hade de ingenting
emot, jag turade med den ena efter den andra att
skofla kol tills jag var fullt lika svart som den värsta
i hopen, och då bad jag att iå tura med en af dem,
som buro kolsäckama ombord.
— Han var en slug karl, som genast gissade
huru det var fatt, och blinkade menande åt mig. Men
sådant folk älskar hvarken polis eller militär, så det
hade ingen fara. Jag blinkade tillbaka. »Stick er in
i någon knut i allra sista ögonblicket, när allt är
klart», sade han halfhögt, »men akta er att bli sedd
förrän båten är ute till hafs, annars blir ni skickad i
land».
— Jag bar kol tills ryggen värkte och höll
ögonen öppna för att få syn på något hål, dit jag kunde
krypa in när tider blef, men kunde inte upptäcka
något gömställe, där jag skulle varit säker tills vi
kommit ut ur Elben. Det enda af större intresse jag
såg var en poliskonstapel och en underofficer från
mitt eget kompani, som stodo på post där passage-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
