Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - HURU JAG BLEF BEKANT MED ÖFVERSTE BECKRIDGE - När Erik Käykkä sprängde banken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om högst tjugu år, med ljust hår, blågrå ögon
och en så frimodig uppsyn, att det gjorde en
godt att se honom. Men trots dräkten, den
mexikanska sadeln och broncho’n hade det hela
någonting af så icke-amerikanskt, att jag
kände mig smått nyfiken.
Yi upplyste honom om att vi ämnade till-
bringa natten vid bäcken, som icke mera var
långt borta, och det passade också honom yp-
perligt, sade han. Hans häst hade haft en
lång dag och hade ännu många sådana dagar
kvar, då han var på väg ända ned till Texas,
för att se på jord, hvilken en agent bjudit ut
och prisat synnerligt högt.
— Jag hade inte råd att föra den på järn-
väg och då jag inte häller ville sälja den så
rider jag. Den är bättre än den ser ut! slu-
tade han och klappade broncho’n på halsen.
Hans engelska hade också en smått främ-
mande anstrykning, men jag fick icke klart
för mig hvarifrån den härrörde, innan bron-
cho’n, när min häst kom den något för nära,
lade öronen bakut och gjorde min af att bita.
Då sade han: »nå — nååh!» med så omiss-
känneligt tonfall, att jag omedelbart utbrast på
finska:
— Finne är ni ju!
— Jo — — nog är jag Erik Käykkä,
medgaf han — men huru kunde herrn gissa det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
