Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DAVID ANTTILAS ÖDE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bländande hvit, med endast där och hvar helt
svaga, blånande skuggningar. På afstånd är
det omöjligt att urskilja de räckor af låga,
mjukt rundade kullar, hvaraf slätten består,
åsbildningar, hvilka likt stelnade dyningsvå-
gor göra prärin nästan mera regelbundet en-
formig än om den värkligen vore slät. Men
de bryta i någon mån ljuset, och redan det är
omväxling i den förfärande ödsliga enformighe-
ten, som annars råder så långt ögat når.
Det är den, som framför allt annat värkar
nedtryckande på nybyggarens sinne. Under
sommaren har han sitt hårda, aldrig fullgjorda
arbete, men vintern tvingar honom till sysslo-
lös väntan, dag efter dag, vecka efter vecka
utan tillfälle att växla ett ord med någon män-
niska, ofta instängd i sin jordkula under da-
gar och nätter, då en blizzard brusar fram
öfver prärin och hotar med ögonblicklig död
allt, som ej funnit skydd. Endast okufligt seg,
uthållighet och ett jämnmod, sådant få besitta
kunna hjälpa honom att gå igenom de första
åren, tills nybygget blifvit en gård med mång-
faldiga sysslor, som icke lämna tid till grub-
bel, och jordkulan svällt ut till ett hus med
utrymme för hustru och barn. Men håller ny-
byggaren ut så länge, så blir också vanligen
hans belöning större än han någonsin kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
