Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Kort sammandrag af Nord-Afrikas eller det så kallade Barbariets Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Araberne lemnade likväl icke Mauritanien; ty under anförande
af en viss Hassan inföllo de i stora skaror, togo Kairvan från
Berberne och Karthago från Grekerne, då denna gamla märkvärdiga
stad, i början af åttonde århundradet, för andra och sista gången
alldeles förstördes.
De förenade Grekiska och Berberska trupperne, under
anförande af en Berbisk furstinna vid namn Kahinna, gjorde Hassan ett
ihärdigt motstånd, hvarvid han blef slagen och blott med få af de
sina undkom det allmänna nederlaget; men Hassan ville ännu en
gång bjuda den Berberska hjeltinnan spetsen. Kahinna hade samlat
sina undersåter och bundsförvandter, samt vidtagit hvarje försigtighets
mått emot den fruktansvärde fienden; men förlorade ändock både
slagtningen och lifvet. Hassan ärade hennes minne, och vårdade sig
med ömhet om hennes tvenne unga söner. Han bemödade sig äfven
att vinna Berbernes förtroende, och isynnerhet att ibland dem
utbreda Mahomets lära.
Den öfverensstämmelse i lefnadssätt och seder, som förefanns
emellan Berberne och Araberna, jemte ett slags likhet i deras språk,
häntydande på gemensamt ursprung, ehuru Berbernes sannolikt
blifvit mycket uppblandadt med Fenisiskan och deras uttal urartat,
gjorde Arabernes infall uti Mauritanien mindre förhatligt än
Feniciernes, Romarnes, Vandalernes och Grekernes, hvilkas behof alltid
voro större, och följaktligen deras roflystnad äfven starkare.
Dessutom var den kristna läran icke allmänt antagen på Afrikas kuster.
De större städerna voro de enda ställen der den predikades, och
under samma tid dyrkade man afgudar i hedniska tempel. De så
kallade kristne lefde i oenighet, laster och vantro, och oftast
utgjorde blott dopet och en utvärtes bekännelse skillnaden mellan
kristen och hedning. Under en tid, då den kristna läran sönderföll
i en mängd sins emellan stridiga sekter, hvilka, för obetydliga
skiljaktigheter i läran, hatade och förföljde hvarandra; då det kristna
presterskapet ifrade emot naturens heligaste och oskyldigaste nöjen,
samt införde gislande, fastande och försakelse af all jordisk njutning,
då borde Islamismen, hvilken lemnade själen i hvila, insöfde kroppen
i vällust, samt, enkel i lära och lätt i utöfningen, predikades
med svärdet i handen af de mest nitiska bekännare, och åtföljdes
af jordiska fördelar, beredvilligt blifva antagen af dessa obildade
folkslag, hvilka ej ville underkasta sig någon inskränkning i sina enkla
behof.
Detta, jemte den rättmätiga afsky, som landets gamla invånare
hyste mot sina förre inkräktare, hvilka, med fremmande språk och
förhatliga seder, omöjligen kunnat vinna deras förtroende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
