Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Monk avslöjar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
- Men, eders härlighet, fåren utan herde kunna darra . . .
- Darra! svarade Monk med sin lugna och väldiga stämma;
ah, min herre, vilket ord! . . . Gud fördöme mig, om mina får
ej ha nähbar och klor, vill jag icke längre vara deras herde!
Ah, ni darrade, min herre!
- För eder, general . . .
- Befatta eder blott med vad som rör eder själv, min herre;
om jag icke har det ljusa förstånd, Gud hade förlänat
Cromwell, så har jag ändå det han förlänat mig, och därmed är jag
nöjd, huru ringa det också är.
Officeren svarade ej, och då Monk på detta sätt ålagt sitt
folk tystnad, voro alla övertygade, att han antingen utfört ett
viktigt värv eller anställt ett prov med dem. Det var att allt
för litet känna denna eftertänksamma och tåliga natur. Om
Monk haft sina bundsförvanters, puritanernas, glödande tro,
skulle han med brinnande iver tackat den heliga
skyddspatron, som hjälpt honom ur d’Artagn ans kista.
Under allt detta upphörde ej vår musketör att upprepa:
- O min Gud, foga så, att Monk ej måtte vara lika självisk
som jag! Ty jag förklarar bestämt, att om någon inspärrat
mig i en kista med galler för munnen och sålunda fört mig,
forslad som en kalv, över havet, skulle jag bibehålla ett så
smärtsamt minne av den ömkliga min, jag gjort i denna kista,
och ett så bittert hat mot den, som där inspärrat mig, skulle
jag så mycket frukta, att på denne förarglige mans ansikte se
ett hånfullt leende eller i hans hållning en plump härmning
av min ställning i kistan, att, fördöme mig, jag skulle sticka
en god dolk i hans bröst till vedergällning för gallret och spika
in honom i en verklig likkista till minne av den föregivna,
vari han i två dagar låtit mig mögla!
D’Artagnan var i dessa sina tankar helt uppriktig, ty vår
gaskognare var mycket lättretlig. Monk var lyckligtvis av
andra tankar. Han yttrade ej ett ord om det förflutna till sin
blygsamme besegrare, men invigde honom på nära håll i sin
verksamhet och tog honom med sig på några
rekognosceringar för att, som han troligtvis livligt önskade återupprätta sig
i d’Artagnans goda tanke. Den senare betedde sig som en
mästare i konsten att smickra: han beundrade i allt Monks
taktik och anordningen av hans läger. Han skämtade ganska
kvickt över Lamberts vallar och gravar, denne man, vilken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
