Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 63. Ett utslag av kunglig vrede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Min herre! utropade konungen, tror ni då, att ni
ursäktar eder vän genom att likna honom i trotsighet?
- Åh, sire, jag skall gå vida längre än han, sade
d’Artagnan, och det blir edert eget fel. Jag skall säga eder, vad
han icke sagt eder, han, som är en så ytterst grannlaga
man, jag skall säga eder: Sire, ni har uppoffrat hans son,
och han tog denna son i försvar; ni har uppoffrat honom
själv, och han talade likväl till eder i hederns, religionens,
dygdens namn; ni har tillbakasatt, bortjagat, satt honom i
fängelse. Jag skall vara hårdare än han, sire, jag skall
säga: Gör edert val, sire! Vill ni se eder omgiven av vänner
eller av lakejer? Av soldater eller av smidiga dansörer? Av
stora män eller av arlekiner? Vill ni, att man skall tjäna
eder, att man skall buga sig för eder? Vill ni, att man älska
eller frukta eder? Om ni föredrar låghet, ränker, kryperi,
ah, låt oss då veta det, sire. Då skola vi avlägsna oss, vi, de
enda återstoderna, jag vill säga ännu mer, de enda
mönstren av den forna tapperheten, vi, som tjänat våra konungar
i mod och förtjänster kanske överträffat de forntidens män,
man redan erkänt som hjältar. Välj, sire, och gör det snart!
Behåll vad som återstår eder av verkliga ädlingar, hovmän
får ni alltid nog. Eller skynda att skicka mig till Bastiljen
med min vän, ty om ni icke velat lyssna till greve de la
Fére, det vill säga till hederns mildaste, ädlaste stämma,
om ni icke vill lyssna till d’Artagnan, det vill säga till
uppriktighetens frimodiga och hårda stämma, då är ni är en
dålig konung, sire, och i morgon blir ni en eländig konung.
Dåliga konungar avskyr man, eländiga konungar fördriver
man. Se, detta hade jag att säga eder, sire; ni gjorde orätt
i att tvinga mig därtill.
Konungen kastade sig, kall och dödsblek, i sin länstol;
om åskan slagit ned vid hans fötter, skulle den säkert ej
gjort starkare intryck på honom; man kunde trott, att
andedräkten felades honom och att han vara nära att uppge sin
sista suck. Denna uppriktighetens hårda stämma, som
d’Artagnen kallade den, hade likt ett spjut inträngt i hans hjärta.
D^Artagnan hade sagt allt, vad han ämnat säga. Han
förstod konungens vrede, varför han också drog sin värja,
närmade sig vördnadsfullt Ludvig XIV och lade den på bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
