Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Men Cesca började att berätta av sig självt:
»Jag bar haft det svårt hela tiden, ser du. Det var
inte gott för mig skall du tro. Jag var så oförståndig då
jag blev gift — på många sätt.
Jag tog ju Lennart, därför att Hans började att skriva
till mig, då han blivit skild, och han skrev att nu ville
han ha mig, och jag var rädd för honom och ville inte
upp i det igen. — Ja, jag sade det till Lennart därför, och
han var så fin och söt och förstod allting, och jag insåg
att han var något av det mest storartade i världen — det
är *han, det vet jag så väl.
Men så gjorde jag någonting förskräckligt. Och
Lennart kan inte förstå det, och jag vet att han har aldrig
förlåtit mig det. Det är kanske orätt av mig att berätta
det — men jag förstår det inte, Jenny. Jag måste fråga
en människa om det är sådant, som en man aldrig kan
förlåta. — Och du skall svara mig alldeles uppriktigt — om
du tror att det är något, som aldrig kan bli gott igen.
Vi reste på eftermiddagen till Rocea di Papa, då vi
blivit vigda. Och så vet du hur förskräckligt rädd jag
har varit för det där och jag gruvade mig så. Så om
kvällen då Lennart ledde mig in i rummet och jag såg den
stora vita dubbelsängen som jag skulle upp i, så satte jag
till att lipa, och Lennart var så söt — och sade att jag
skulle få slippa tills jag själv ville.
Det var en lördag. — Och så hade vi det ju inte
vidare trevligt — för Lennarts skull, förstår da. Eljest
skulle jag ha varit himlaglad åt att få vara gift på det
sättet. Och var morgon, som jag vaknade så var jag så
tacksam. — Men jag fick nästan inte lov att kyssa min
egen man.
Så på onsdagen hade vi gått upp på toppen av Monte
Cavo. Och det var så vidunderligt vackert däruppe —
det var i slutet av maj och ett sådant gudomligt solsken.
Kastanjeskogen var alldeles ljusgrön och knappast
utslagen och guldriset blommade alldeles vansinnigt utefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
