Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödemarkstroll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
I
ödemarkstroll. 9
När den halfblinde gammelfar dött, gaf Fina torpet
på båten och tog tjänst uppe på bondgården, där det fanns
mycket att syssla med. De unga drängarna tittade på den
nykomna och tyckte hon var tusan så grann att se på, men
eljes var hon spotsk och styf och ond i mun, menade de.
Endast en och annan af ungherrarne, som voro ute på som-
marnöje, gaf hon sig i tal med och kunde hon le emot, och
till hösten sade hon upp sig och skulle flytta in till staden.
»Hvad skall du göra där,» frågade bondfar.
»Tjäna,» sade Fina.
Men förrän hösten kom hade mycket hunnit bli annor-
lunda . . .
Fina höll i hvardagslag på med hemsysslorna, lagade
till maten, mjölkade och regerade i fähuset. Men ibland,
när det var som brådast med torrhösbärgningen eller med
rågskörden, måste alla hjon i huset ut på äng och åker;
då måste än den ena, än den andra, hvem som bara hade
bästa tillfälle därtill, hämta koma hem från skogarna, då de
ej själfva alltid visste infinna sig eller tappat bort skälikon
i vildmarkens kärr och bråtar.
En dag, då man haft fullt upp med utarbete, begynte
det blåsa och mulna vid middagstid. Det susade och bra-
kade i skogarna, och man arbetade med att köra in allt
som var torrt efter andra resans slåtter. Molnen drogo
fram, mörka och tunga, men hur det var, glesnade de åter
bort, och det blef vackrare mot kvällen. Hon, som var
efter korna, hade inte fått tag i dem alla. Två af kräken
hade i dånet ute i ödemarken förlorat skällans pinglande
ljud, skilt sig från hjorden och blifvit borta. Dem skulle
Fina ut att söka, hon som varit mest hemma och var minst
trött. Men hon skulle bara ej tappa bort sig själf med,
menade bondfar. Emellertid var det just det hon gjorde.
Kreaturen hade i dag varit långt uppe på mon, där
det växte gräs här och där i åsgroparna. Så hade de tro-
ligen gått ner i kärrpölarna för att dricka. Ditåt borde
Fina således styra kosan menade hon, som hämtat skälikon
Ill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
