Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Hvari det visar sig, att äfven en senator icke är annat än en människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL, TOMS STUGA. 149
höfde bara visa tänderna för att Mrs. Bird skulle erkänna sig besegrad.
Hennes make och barn voro hennes hela värld, i hvilken hon härskade
mera genom böner och öfvertalningar än genom befallningar eller me¬
ningsbyten. Det fanns endast en sak, som kunde bringa henne i harnesk,
och detta just på grund af hennes ovanligt milda och deltagande skap¬
lynne, nämligen allt livad grymhet hette. Om hon fick bevittna eller
höra talas om någon omänsklighet i hvilken form som hälst, så råkade
hon ofelbart i eld och lågor, och detta syntes så mycket mera oroande
och oförklarligt genom kontrasten mot den vanliga mildheten i hennes
sätt. Ehuru hon i vanliga fall var den mest öfverseende och medgör-
liga bland mödrar, lefde dock i friskt och hälsosamt minne hos hennes
gossar en bastant risbastu, som deras moder låtit dem undergå en gång
när hon blifvit vittne till, huru de i sällskap med några odygdiga pojkar
i grannskapet hållit på att stena en värnlös kattunge.
“ Den gången blefjag rysligt rädd, det måste jag bekänna,” brukade
unge master Bill sedan säga. “ Mamma kom öfver mig, så att jag
trodde hon var rent förryckt; och sedan jag fått ett ordentligt kok
stryk, måste jag gå och lägga mig utan att hafva fått någon kvällsvard.
Det gick allt med sådan fart, att jag knappt visste livad som stod på,
förr än det redan var skedt. Därpå hörde jag mamma gråta utanför
dörren, och det kändes svårare för mig än allt det andra. Men säkert
är,” brukade han sluta sin berättelse, “ att det aldrig sedan fallit oss
pojkar in att stena någon kattunge! ”
Efter denna lilla utflykt återvända vi till Mrs. Birds samtal med sin
man. Hon reste sig hastigt med blossande kinder, hvilket endast kom
henne att se bättre ut än vanligt, gick beslutsamt fram till sin man och
sade i bestämd ton :
“Säg mig, John, anser du en sådan lag rättvis och kristlig? ”
“Mary lilla, du skjuter mig väl inte, om jag svarar ja !”
“ John, det hade jag aldrid trott dig om. Kanske du röstade för
den också ? ”
“Just det, min vackra politiker.”
“Du borde verkligen blygas, John! Stackars arma varelser, utan
huld eller skyld ! Det är en skamlig, gudlös, afskyvärd lag, och jag
skall bryta emot den vig första lägliga tillfälle ; jag önskar bara, att
det snart måtte komma ! Jag må säga, att skammen går på torra
landet, om inte en kvinna skall hafva rättighet att gifva ett mål varm
mat och tak öfver hufvudet för natten åt stackars hungrande varelser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
